blott två veckor på ordinarie justerarens an svar, och slutligen att konungens befallningshafvande i Stockholms län, hvarest ha Hogner är justerare och sådan befattning under omkring fem år utöfvat, gifvit honom betyg om ?mycken skicslighet, arbetsamhe och noggrannhet i utöfoingen af sin juste rarebefattning i länet?, samt rekommenderat honorna till erhållande af den ifrågavarande lediga befattningen. Vid öfvervägande af allt detta, och sedan ölverdirektören granskat samtliga sökandes meriter och kompetens till befattningen, samt under åberopande af flera författningar, deribland k. förordningen den 23 November 1756, som berättigar dem, hvilka söka transport till enahanda slags befattning som de redan innehafva, till företräde framför dem, som sådan befattning icke undfått?, har öfverdirektören utnämnt hr Hogner till den oftanämnde justerarebefattningen. Det egentligen intressanta i denna befordripgsfråga ligger dock deri, huruvida i den af magistraten författningsenligt vidtagna åtgärden att föreslå hr Dahlgren till justerarebefattningen, ligger en ovilkorlig förpligtelse för öfverdirektören att till befattningen utnämna nämnde Dahlgren. I sådant af. seende har af magistraten åberopats 3 mom. 27 landtmäteriinstruktionen, hvilket innehåller, att stapelstäderna ega att, likasom Stockholm, hafva egen justerare, med vilkor Ott dem sjelfve aflöna; att innan nämnde instruktion utfärdades, justerarebefattningen i Stockholm tillsattes, utan att förslag upprättades hvarken af öfverståthållaren eller magistraten i hufvudstaden, af kammarkollegium; att, då efter den ofvannämnde instruktionens utfärdande, såväl landtmäteriväsendet som justeringen af mått och vigter öfverflyttades från kammearkollegium till det då inrättade generallandtmäterikontorets öfverinseende, och slutligen att, sedan år 1839, Stockholms stads styrelse icke, såsom dittills varit fallet, består stadens justerare någon lön, hvilken vid nämnde tid indrogs. Af hvad nu är anfört, framgår det egna förhållandet, att förr uppbar justeraren lön af stadens styrelse, men nämnde styrelse hade då icke rättighet att tillsätta befattningen, hvaremot magistraten nu gör anspråk på denna rättighet och anser sig hafva undfått den äran fusteratetönen blef indragen, och ehuru, såvidt af handliogarne kan inhemtas, ingen författning åberopats till stöd för en sådan magistraten tillkommande rättighet. En ganska märklig omständighet är slutligen, och som torde bringa principfrågan å det rena, att då enkan efter den sist affidne justeraren, Wallin, nyligen gjorde ansökan om pension af Stockholms stad, så blef nämnde ansökan af stadsfullmäktige afslagen, på den grund, att Wallin förklarades icke hafva varit stadens tjensteman, hvilket underståthållaren Almqvist ådagalade uti en vid beredningsutskottets tilletyrkande utlåtande fogad reservation. Det vill säledes synas, som skulle påståendet, att i denna befordringsfråga ett oblygt förbiseende af allt hvad rättvisa heter? egt rum, tillkominit lindrigast sagt af personlig välvilja för den, som anser sig vid utnämningen förbigåogen, och af obekantskap med sjelfva saken samt med de föreliggande handlingarne.