pet och sparkandet; musiken iou In, men ännu högre ljöd ropet: Ni borde skämmas, ni fega stackare!? Ännu en gång sökte Kossuth att uppnå sitt stall, men då han likasom förut blef drifven tillbaka af hundarne, störtade han slutligen, utan att akta på dessa, med ett förfärligt raseri löst på björnen. Sammandrabbningen var förfärlig; trots all sin vighet var björnen icke i stånd att tillräckligt hastigt vika undan, och de båda förbittrade motståndarne rullade öfver hvarandra på marken. Man såg väldiga lemmar soo sig om hvarandra; sanden hvirflade högt 1 vädret, ett doft bölande hördes, och då allt åter blef stilla, såg man en grupp, hvilken, om den än vittoade om menniskans grymhet, dock ej kunde tänkas präktigare, och af hvilken knappast någon målare eller bildhuggare skulle kunnat gifva en värdig framställning. Orörlig stod tjuren, i det han med hela sin kropps tyngd trängde framåt; dess klöf. var voro djupt nedgräfda i sanden, och med nedböjdt hufvud knäböjde han ofvanpå sin fiende och sökte att med sina horn hälls den fast vid marken. Den på ryggen liggande björnen syntes emellertid, oaktadt dess venstra framben var genomborradt af ett af de spetsiga hornen, komma att bli den segrande; ty tjurens hela mule befann sig i dess vidt uppspärrade gap, medan de långa klorna på dess högra framfot hade borrat sig djupt in i fiendens köttiga hals, och dess högra bakfat flängde hud och kött af hans refben. Jublet var gränslöst, och för att förnöja allmänheten, lät man de af blod drypande. kämparne i tio minuter förbli i samma ställning, innan man sökte skilja dem åt. Derpå sprungo flera arrieros öfver skranket, läto sina lassos några ögooblick kretsa i luften, och i det de starka snarorsa derpå gledo ut ur derag öfvade händer, lade de sig med otrolig noggranhet nästan samtidigt kring sjurens höjda fot och björaens ena fria tasa. En i beredskap stående spruta blef nu satt i verksamhet och öfveröste de båda förbittrade motståndarne med en hel störtsjö kallt vatten. Verkan deraf visade sig ögonblickligen; djuren släppte sina tag, folket drog i linorna, och med tillbjelp at nya vattenstrålar lyckades man omsider aft helt och hål let skilja dem åt. Den blödande tjuren blet nu dragen tillbaka till stallet och dörren stängd efter honom. Så snart björnen ej längre såg sin fiende, började den skaka sin drypande pels, lade sig derpå ned och slickade sitt starkt blödande, men, såsom det tycktes, föga djupa sår, hvarpå den, för att afxyla sin heta tunga, tog jernkedjan mellan tänderna; dess underkäk var ännu sl jemt i en skälfvande rörelse, och medelst ett ljudeligt brummande gaf den tillkänna sin missbelåtenhet med hela uppträdet. Striden var slutad, men publiken var ännu icke nöjd, ty som segren ej hade blifvit afgjord, voro alla vaden änou oafgjorda. Fram med Kossuth! vrålade den upphetsade mängden. Striden måste föras till slut! skrek eo och annan. Bedrägeri! ropade andra; trampandet, bultandet, hvisslandet och hyssjandet öfverröstade slutligen hvarje annat ljud. De som stodo i spetsen för kämpalekep tycktes emellertid icke benägna att åter sätta sin dyrbara björns hf på spel, utan att ännu en gång hafva gjort en lika lönande affär med den; om tjuren, som var lättare att ersätta, bekymrade man sig väl mindre. Larmet och oväsendet tilltogo till den grad att jag af hjertat önskade att komma ut ur träns seln, i hvilken jag var inklämd utar att kunna röra mig. Då oväsendet hade nått sin höjd hördes plötsligt ett ångestrop från flera hundra menniskor, och jag greps af fasa, i det jag nu såg brädställningen midtemot vackla och luta åt sidan; ett högt brakande följde, och menniskor, bräder och bjelkar störtade om hvarandra. Alla förstummades — endast från en nedstörtade brädhögen hördes jemmer, skrik, stönande och svordomar. Knappast hade den första förskräckelsen lagt sig, innan alla sökte komma ut i det fria, och 1 ett nu voro de ännu stående ställningarne tomma. Jag bade biifvit skild fråu min vän, och somj ag ej kände någon frestelse att inblandal mig i den täta massan af nyfikna, som i nundratal omgåfvo de skadade, vandrade ag tillbaka till ångbätaroes landningsplats,) ör att på ett aftaladt ställe sammanträffa med den unge kreolen. Han infann sig också snart och berättade mig att, med undantag af några afbrutna armar och ben, några vrickningar och skråmor, inga olyckor hade skelt. Djurens egare hade, sade han vidare, vjort en förträfllig aflär, och Kossuth måste betraktas såsom förlorande. Då vi ankomno till New-Orleans vägrade jag icke heler att betala de tre flaskorna, som vi iden svala aftonluften tömde tillsammans under Pchapitoulahotellets täcka versnda. Då jag den följande morgonen efter vasan vandrade öfver det praktfulla och rikt örsedda torget i kreolqvarteret, blef jag utanför en slagtarbod varse en affisch, som rar uppslagen bredvid ett blodigt hufvud, och i hvilken köttet af den i striden medl. jörnen fallne Kossutb prisades och utbjöds! ill salu. Det elasa ryktet ville emellertid reta, att den verklige Kossuth hade hafti nörkare hår än det här utställda huf-1i udet, ja, påstod till och med att han beann sig temligen väl och på väg till en et betesmark. Härom her jag ej kunnat å veta något bestämdt; men jag vet dere-l. not med visshet, att af den utställda tju-, en, hvars vigt var 2derton hundra skålpund, åldes åtminstone tre tusen skålpund såsom Kossothkött till förhöjdt pris. l Vågra ord i anledoing af: Ett ord unj1 der stormen uti dansk-tyska frågans, t (Insändt.) (1 Genomläsandet af den nyss utkomna skrift, ! om bär ofvanciterade titel och hvari temigen tydligt iramskymtar det särdeles blyg-!a amma anspråket, att författarens ord skall ara tillfyllest för att stilla de upprörda änalaRrR anm MMPTushlanda vild hbunanad Ann