tycka, att en sådan erfarenhet, som unde det sista årtiondet vunnits, om den nuva rande representationens förmåga att verk för landets bästa, skulle haft den verkan att både göra de representerade alltmer belåtna med sina representanter och stärk de sednares såväl tillit till sin duglighet så som organ för landets mening och vilja son ock obenägenhet att släppa makten ur hän derna. Men, trots denna erfarenhet uttala ånyo af en del af representationen, omfat tag begärligt af folket, och accepteras slut ligen af konungen och hans rådgifvare el önskan om en total reform af folkrepresen tationen; och hvad mer är, i ögonblicke näst efter det, då konungen framlagt sit förslag, anser man sig ega skäl till den öf vertygelsen, att reformens snara fullbordar är säkrare än någonsin förut, att motstån det mot densamma pu skall och måste fall: till föga. Man förklare detta bur man vill så mycket är dock visst och gifvet, att öf. vertygelsen om reformens nödvändighet må ste vara allmän och djupt rotad, att folke: betraktar dess genomförande såsom en verklig lifefråga, i jemförelse med hvilken alls andra äro vida underordnade, att det vid densamma fäster stora förhoppningar om ly: sande resultater för sin andliga och mate: riella utveckling, för sin kraft, trygghet och lycka, att det skulle betrakta såsom en omä:lig, måhända obotlig nationel olycka. om reformen strandade. Om pu sinnesstämningen bland folket är sådan, som vi nyss angitvit, med hvilka käns. lor skulle del väl motta a den underrättel sen, att en främmande makt ville bjuda def att ej gripa den lycka, som vinkar; att en främmande makt ville nödga vår regering att motarbeta sitt eget förslag eller — se dan det dock antagits — genom en stetskupp slita den vunna fördelen ur folkets hand? Hvad skulle det svara, om Ryssland ej ville tåla, att dess fordom så fruktade granne genom en stor inre reform — stor i sig sjelf och derjemte ett vilkor för många andra — uppkallar till nytt lif och endrägtigt samarbete nationens krafter och derigenom förvissar sig om en ökad inre styrka, hvaraf dess yttre makt väsentligen beror? Hvad skulle det svara, om den stat, som förr så länge och med så mycken framgång spekularat i,det svenska ståndssplitet, hotade att Sockupera4 en del af värt land, derest ej den nya . rundlagen upphäfdes, och läte hotet åtföljas af handling? Helt visst skulle det med uppbjudunde af all sin kraft svara att det vill vara herre i sitt eget hus och hvarken med lock eller pock kan förmås att erkänna ryske czaren såsom sin öfveruppsyningsman och tuktomästare, Ar det då omöjligt, att den dagen kan komma, då tll oss riktas samma anspråk, för hvars tillbakavisande Danmark nu kämpar en blodig kamp? Man skall kanske invända, att Ryssland ju ej har det ringaste att göra med Sverges representationssätt el. ler någon rätt att inblanda sig i våra affärer, att vi blott roat oss med ett tankeexeriment, då vi antagit såsom möjligt, att yssland en dag kan vilja hafva :tt ord med i laget, då representationsfrågan skall afgöras, Men detta är dock ej någon blott fan tasi eller något orimligt antagande, Rysslaad bar alltid visat sig konseqveut i sin politiks så väl syften som medel. Under förra århundradet gjorde det allt, hvad det förmådde, för att i Sverge upprätthålla en statsförfartniog, som nedsatte konungamakten i Sverge till en skugga och lemnade landet svigtigaste intressen till rof för den allenastyrande ståndsriksdagens egennytta och partisplit. Likaväl bör det nu ligga Ryss land om hjertat att bevara en rerresentationsform, hvilken det anser såsom ett hinder för Sverges enighet och styrka. Om det bemödar sig derom, följer det endast sin gamia, häfdvuana taktik. Som bekant. lyckades Ryssland i fredsfördraget med Sverge i Nystad 1721 få inryckt en tvetydigt renigerad artikel, hvilken sedermera användes såsom svepskål för Rysslands anspråk att hindra hvarje förändring i det svenska regeringssättet. Ehuru denna illa sffattade och jesuiiiskt tolkade artikel upphäfdes genom bofreden 1743, skulle Ryssland säkerligen några år sednare, om endast tidsomständigheterna varit gynsamma, ej visat sig vara i förlägenhet för skäl tll krig mot Sverge, i afsigt att hindra en befarad förändring af vårt regeringssätt. Hur angeläget Ryssland ansåg upprätthållandet af svenska regeringsformen, och hur litet det bekymrade sig om medlen, visas bäst af de traktater, som det afslöt med Preussen 1764 och 1769. Genom den förra förbundo sig Ryssland och Preussen a:t upprätthålla den bestående regeringsformen, som förlamade Sverges krafter, och att, derest den allvarligt hotades, vidtaga nödiga mått och steg, för att afvärja en så farlig händelse. Genom den sednare traktaten förklarade båda makterna, att de skulle anse en utvidgning af konun gamskten såsom krigsorsak. Preussen för: band sig att låta en armå besätta svenska Pomern. Sverge skulle således med våld, genom en Gendtilig ockupation af en del af desa område, nödgas att behålla det förderf liga styrelsesätt, som gjorde det till en lekboll i andra makters händer. (På samma sätt Sockupera4 Preussen och Österrike i detta ögonblick den danska provinsen Slesvig, för att nödga Danmark att upphäfva den representationsreform, som der genom grundlagen af den 18 November 1863 blifvit införd.) Som man ser. hälla da nabhla