En scen ur det amerikanska foiklifvet. Af Balduin Möllhausen. (Slut fr. torsdagsbl.) Knappast hörde björnen de djupa tonerna, hvilka likasom ruilade fram ur dess fiendeg bröst, förr än den med blixtens snabbhet reste sig upp på bakbenen, böjde buf vudet litet åt sidan och under komiskt nyfiken min betraktade tjuren. En darrning i dess underkäk antydde emellertid att den länge hade fastat och med begärlighet motsåg en strid, som lofvade att inbringa den en god måltid. Bländad af den klara 80len hade tjuren ännu icke upptöckt sin fi ende; men så snart han börde dess sakta hvia, stannade han pletsligt; hans stolta hållning försvann liksom genom ett troll slag, och oroligt flåsande, med hufvudet upplyftadt i vädret och blicken oafvändt fästad på björnen, sökte han att baklänges draga sig tillbaka till sitt stall. För så godt köp skulle han emellertid icke slippa, ty redan ionan han kommit i närheten af brädskjulet blefvo från båda sidor snaror kastade kring hans från hvarandra vidt ut stående horn, och flera personer sökte att med all makt draga honom inom den cirkel, i hvilken björnen nu hastigt trafvade fram oeh tillbaka. Men lika lätt skulle man kunnat rycka en ek upp med roten, som att bringa det skrämda djuret från siället. Fy skam, Kossuth, fy skam! vrålade den otåliga massan; ett högt hvisslande och hyssjande skakade luften; de suminor, som höllos på björnen, blefvo fördubblade. Äfven min vän ropade med ett slugt leende till mig: STvå gånger tra är sex! men härpå ville jag ej gå in. juren förblef emellertid orörlig i samma ställning, ehuru den från mungiporna nedströmmande fradgan nogsamt visade att dess raseri började att vakna. Först då Hera hundar, som höllos i långa remmar, apföllo honom med siva skarpa tänder, på samma gång som snarorna gledo bort från dess horn, först då sprang det upphetsade djuret framåt med tvänne väldiga satser, vände sig derpå om, uppsparkade gräset med klöfvarne och slungade det högt i vädret, samt sänkte sitt krusiga hufvud mot sina närmaste fiender hundarne, fom emelertid rycktes tillbaka, så att de ej voro i stånd att förnya angreppet. Åskådarnes larm hade plötsligt förstumnats. Alla sågo nu att tjuren med bakbenen stod inom den krets, som beskrefs af vjörnen i det denne vände sig rundt om ned sin kedja. Afven björnen märkte snart iepna omständighet: dess öron lade sig tätt ntill dess breda bofvudskål; med en katts vighet tillryggalade den detrum, som skilde len från sitt byte, och i det den derpå lötsligt reste sig upp, gaf den med sin am tjuren ett sådant rupp öfver bakdelen, ;å att blodet sprutade högt i vädret, och en hudslamsa följde med. Hurra för Jenny Lind! lät det från vänkarne ; men ropet hade ännu icke bort lödt, förr än den på ett så listigt sätt såade tjuren började vända sig omkring isen undel på samma fläck och, flämtande och rustapde, i blindt raseri sökte epetsa sin iende mbt marken. Björnen var emeller