Då man mig gjorde veklig, då man qväfde Min kraft bland böcker, gjorde svag min arm, Höll svärd på afstånd, nyttjade min hand Till darrsjuk slaf i dunlätt fjäders tjenst! — Man tvifvel, hknöjdhet hos mig blott närde Och sjelfförakt — men jag mig också lärde, Att djupt förakta er, ni herrefolk, Som trampat mig, och stolt och hånfullt solat Er äras glans emot min ringhets natt. — Då kom till mig en oförväntad gäst. Ni minns den gamla qvinnan — vid en fest — Då här en jungfrus ja-ord någon fick Och någon annans ungdomsdröm förgick — Der sökte hon sin son, den siste af Det folk, som genom er har gått i qvaf. Med henne vid sin faders graf han stått, Och denna graf var en schavott. Med eder har han gått i gyllne sal När, uti fängelsernas grymma qval, Hans bröder, gömde och förgätne, lidit, För det de för sin rätt, sin trihet stridit. Mot er i döden än sitt trots han bär, Och denne son — i kedjor står han här! Sigrid. Hör den olycklige till slut — Daniel. Min mor Sitt hat till er uppå mitt eget göt Och hämdens frö uti mitt hjerta slöt, I. det försmådda — der det kunde gro, Der hoppet dött, men nyfödd var en tro! Min kraft, den var af er till svaghet gjord, Jag ringa var, på bistånd led jag brist; Jag hade intet svärd, jag hade ord, Jag hade ingen makt, jag hade list, Och se, jag bragt er dock på fallets rand — — Men fast I bundit mig i kedjors band, I kunnen dock ej fjettra sanningen, Ty snart hon bojan kastar af igen! Fastän mitt brott till afgrunden mig för, Guds dom ock er i samma eld förgör! Fastän I bringen hertigen på fall, Hans goda sak likväl ej falla skall! I kunnen störta slott och allt i grus, Men ej förqväfva sanning, frihet, ljus! Denna scen utgjorde glanspunkten af hr Swariz framställning, mot hvilken annars en och annan befogad anmärkning blifvit gjord. Man ser att Hamlet stått honom i vägen, Daniel Hjort blifver här i allmän het för mycket grubblande och klagande, och publiken har äfven der svårt att ställa sin uppfattuing DHberoende af jemförelser, som mera tillfälliga: än väsentliga likheter här framkalla. Ur sådan synpunkt skulle rollen, -. måhända varit tacksammare. för hr Elinlond, I femte akten blir den dramatiska byggnaden märkbart lösare i sina fogningar. Hertig Carls uppträdande är alldeles för mycket kriogvankande, ett förhållande som den sceniska anordningen yttermera förvärrat. Trådarne sammanföras icke i en knut, som löses på en gång, uten tagas så till sägandes parvis: Den rättvisa, som skipar med D niel Hjort, synes icke fullt tillfreds ställande, eburu -deri förekomma särdeles fina drag med afseende på den sinnesför fattning som hos honom inträder efter fullbordadt värf. Man vet att författaren hade i sinnet att omarbeta denna femte akt, då plötsligen hans arbete i poesiens tjenst blef anske för alltid afbrutet. I allt öfrigt måste det väcka förvåning att finna ett förstlingsarbete, som författaren aldrig fått till fälle att vid en första repetition retouchera, vara: så i minsta detalj välberäknadt för scenen. : För öfrigt företer stycket en ovanligt etor rikedom på kraftigt tecknade och vackra karakterer. Den enda, som ter sig likt en blodlös skugga, är Katri; men hennes uppträdande sker. alltid väl beräknadt endast som en hägring från en förgången tid; och endast såsom sådan ingripr hon i handlingen. Fru Hwasser har alltför godt törstånd och fin takt för attskämma bort en roll, äfven om den ligger utom benues egentliga fack, och näppeligen skulle någon vid teatern lyckats bättre. Dock skulle det ej skadat om hon till. det yttre något mindre på mint om teaterhexa. Om fru Hwasser kunnat disponeras för Sigrid Stålarms roll, skulle den stolta jungfruns kufvande af sitt hjerta framträdt med mera illusion än fru Swartz dufvonatur förmådde gifva deråt. Om mll Bock såsom Claös Flemminge stolta erka. är intet godt att säga. En obetydlig figur med uppskrufvade manår. en pustande och uttryckslös patos, en fadd mimik — se der framställningsmedel som sannerligen icke förmå gitva karakter åt en sådan ståtlig roll, hvilken på qvinnosidan bildar ett värdigt motstycke till Arvid:Stålarm, en riddersman i ordets fullaste och vackraste bemärkelse. Hr Dahlqvist fyllde rollen präktigt, och detta parti; torde hafvs varit det euda som dragit fördel afvde ge nom sjukdomsfall vållade förändringerne i den ursprungligen tillämnade rollfördelningen, enligt hvilken hn Dahlqvist skulle bafva uppburit Carl IX:des parti som nu kastades EP ht Arlberg, hvilken, ehuru han försökte ära upp Sig, ändock dignade under bördarv af den historieka maequen, som för öfrigt var ganska lik porträtten. Hr Sundberg gaf den veke och renhjerfade unge ädlingen Johan Fleramings roll med ganska mycket behag, ehuru kanske för känslofullt, och hans balfbror den käcke och ridderlige Olof Claösson hadeihr Elmlund en förträfflig representant. Hr Nyfors förtjener loford för den djupa och karakteristiska humor som han inlade i fångvaktarens af författaren så mästerligt hållna figur. Biskopen Ericus Erici, som visserligen ej ingriper i handlingen, men som, just emedan han står utom densamma och öfver partierna, lemnar en från hans rena religiösa sinne utgående belysning af de ömsesidigt kämpande makternas ensidigheter, hade med anledning af hr Bromans sjuk dom öfverlemnats åt hr Lundberg, som icke förmådde gifva rätt uttryck åt den vackra karakteren. Oaktadt Daniel Hjort vid dess uppsättning å kongl. teatern såkinda haft att kämpa mot vidriga öden, bafva dess stora poetiska förtjenster likväl förskaffat det en för siyckenaf högre ordning ovanlig framgång hos den stora publiken, hvsrföre det ock lärer vara teaterstyrelsens afsigt att längre fram återupptaga pjesen med i vissa delar förändrad roilbesättning, SDVSENTAN OCT