lerade sig i förhållande till det öfriga TyskJand. Furstemötet i Frankfurt har betecknat ställningen, utan att gifva något resultat. Samtidigt med denna frontförändring har Österrike känt trycket af spänningen med Italien och splitet i sit: eget inre, der ungrare, polackar och böhmare förenat sig mot tyskarne i ett passivt motstånd. Preussen har känt trycket af den polska resningen och det oaktadt framkallat ett split mellan regering och representation, som hotar med en våldsam brytning. De tyska enhetsplanerna, hvilka äro den naturliga frukten af den sönderstyckniog, som kongressen i Wien åstadkom, ha förskaffat sig luft genom mellanstaterna med tillhjelp at ?SchleswigHosteinismen och ha således påkallat revolutioren såsom sin naturliga bundsförvandt. Italien har genom utestängningen fråa Rom och Venetien hållits i ständig spänning; det står fullständigt rustadt, för att begagna första tillfälle, som erbjuder sig. Spaniens tilltagande krafter tillåta det att deltaga i ett europeiskt krig; dess långvariga skymsing och dess sti ande sjelfkänsla fordra en upprättelse, ett politiskt inflytande. Frankrike är inveckladt i det mexikanska företaget, England har känt trycket af det nordamerikanska kriget; begge rygga tillbaka för att gifva ansats till ett europeiskt krig, hvari deras ställning till hvarandra icke är klar för dem. England tyckes frukta för att försvaga Ryssland till Frankrikes fördel. Herraväldet på Medelbafvet hotas från Algier och Egypten; vägen till Ostindien tyckes öppna sig för Frankrike genom Suezkanalen. Skall Eagland vara herre öfver eventualiteterna? Norden tyckes nu skola bli skådeplatsen för krigets första scen; mot Tysklands enhetssträfvanden måste det ställa sina, som äro lika berättigade och ännu mera nödvändiga, till följd af den dubbla faran från öster och söder, hvilken blott genom den inrerligaste sammanslutning af nordens riken i ett starkt, oupplösligt förbund låter besvärja sig. När vi nu till slut fråga, . hvilka rimliga förhoppniogar Europas folkslag kunna knyta vid ett nära förestående europeiskt krig, är det naturligtvis icke meningen att gå stridens tvifvelaktiga utgång i förväg, utan blott att framställa de billiga önskningar, vi måste hysa på mensklighetens, nationalitetens och fredens -vägvpar, och således taga vi till ögonmärke ett mål, hvartill vi såsom delfagare i striden måste sträfva. Det är ett godt förebud, att kriget börjar hos nordens folk, hvilka utan sjelfberöm torde vara de menskligaste, folkligaste och fredligaste på jorden, så att med dem och deras vänner den bästa segern är att vänta. Omenskligheten och gudlösheten, hvilka icke kunna skiljas från hvarandra, ha för ögonblicket sin fasta plats hos de tyranner, som till hån för Gud och menniskor kalla sig ko nungar och kejsare af Guds nåde, ehuru de blott använda makten till obarmhertighe tens och sjelfrådighetens tjenst. Skall derföre menskligheten segra, så måste Ryss lands barbari, Preussens machiavellism och Österrikes despoti knäckas. Då dessa tre meakter utan tvifvel skola göra gemensam såk i striden, både för Polens och reaktio nens skull, så är det möjligt, att det skall lyckas det förenade Europa att straffa dessr tre röfvarestater, hvilkas hela historia och olitik varit genomkorsad af blodiga rofferikrig, och hvilkas akt och mening det blott är alt fortsätta, såsom de börjat. Att Frank rike, Italien, Ungern och Polen valt dessa till sina motståndare är knappt tvifvel underkastadt, och om England nödgas till det första steget i den dauska frågan, skall det derigenom vara inveckladf i dessa makters planer och måste följa med strömmen. Norden, som är krigets första skådeplats, blir då näppeligen den sista. På nationalitetens vägnar måste man då önska, att italienare. ungrare och polackar måtte få sina ur..amla och naturliga gränser till sitt fria förfogande; så att de på en gång kunna återvinna hela sio nationella sjelfetändighet, hvartill de ba mognat i olyckans skola, och bilda en .motvigt mot Rysslands, Preussens och Österrikes öfvertag. Hvad Tyskland an går, så måste man önska, att dess enhetssträfvanden måtte leda till ett lyckligt mål, och tiden tyckes lämplig härt:!l, då mellanstaterna genom att räcka revolutionen handen i tSchleswig-Holsteinismen i sjelfva verket ha uppgilvit dynastierna, så att detunder ett curopeiskt krig skall bli lätt att omstörta dem såsom fredsstörare. Den religiösa och nationella motsats, som åtskiljer norra och södra Tyskland, skall väl gvårligen kunna undanorödjag, och det torde således synas önskligast att en politisk ät skilnad fortfar mellan dem. Om Frankrike finge Rhengränsen samt ett polskt och ett magyariskt rike upprättades, eå skulle två lika stora tyska tiken bilda den tillbörliga jemnvigten utåt och inåt. För verldsfredens skull måste man hoppas, att Europa i den närmaste framtiden skall komma att bestå af idel jemnstora riken, bland hvilka de makter skulle föra ordet, om genom sin nationella betydelse äro de verkligt fram stående samt både vilja och kunna begagna denna öfvervigt till nationalitetens, frihetens och fredens bevarande. Blott så skulle man ernå en verklig europeisk jemnvigt, i stället för den falska despotiska, som herrskat alltsedan kongressen i Wien. Det glädjande i dessa betraktelser är, utt de icke blott uttala den enskilde mansens bedrägliga drömmar, utan äro tidsålderos förhoppningar, hvilka väl krälfva en stor strid för att bli verklighet, men likväl äro så förberedda, att de blott behöfva fullt afslöjas för tolken, för att gå i fullbordan. Vi behöfva icke gå längre än till oss sjelfva för att öfverlyga oss om att förhoppningarne om vett starkt enigt Norden äro sin uppt så vära, att hvarje tvifvel tyckes böra ftörsvinna af sig sjelft, och detta så mycket mera som vi måste frå aoss sjelfva: Hvem skulle väl för ett halft århundrade sedan ha kunnat förutsäga hvad som nu sker inför våra ögon? j Stockholms skarpskytteförenings Årsmöte