Bland de många besynnerligheter, som Frankrikes nuvarande 8. k. konstitution företer, framstår bjertast det stadgande, som bjuder, att ministrarne ej äro ansvariga inför någon annan än kejsaren, men denne ensam ansvarig inför nationen; en ansvarighet, som svårligen skulle kunna tillämas på annan väg än den revolutionära. nder de debatter, som i dessa dagar egt rum inom lagstiftande kåren, och der opositionen, som numera växt upp ifrån det bekanta femtalet till ett antal af fyratiotvå, en minoritet ännu mera aktningsbjudande enom de lysande namn och de stora taanger den kan uppvisa, har såväl förenämnde inversion af all sund politisk praxis, som ock öfriga inkräktningar på hvarje slag af folkfrihet blifvit på ett klart och ovederläggligt sätt frambållna. Kejsaren har nu, icke åtnöjande sig med de svar, som hans minister inom kammaren ex of. fleio atgifvit på oppositionens väl måttade oeh säkert träffande angrepp, funnit för godt att sjelf personligen träda inom skran korna till försvar för denna regime, om hvilken en utländsk diplomat för några år sedan yttrade, att den kunde kallas om ej -absolument parfait, åtminstone parfaitement absolu. Och den franske sjelfherrskaren har för afgifvandet af detta försvar besynnerigt nog begagnat tillfället af en kyrklig högtidlighet, den nemligen då han öfverlemnade: kardinalshatten åt erkebiskopen af Rouen. I sitt svar på denne prelats komlimenterande tilltal yttrar monarken nemigen bland annat följande märkliga ord: Ni lärer säkert likasom jag ha blifvit förvånad öfver att efter en så kort tiderymd se män, koappt undkomna ett skeppss——— EE