skolans angelägenheter. Förrän staten rättar detta misstag, kan folkskolan aldrig vinna någon verklig förkofran. Såsom det nu är stäldt, är folkundervisningen, då den hufvudsakligen ligger i presterskapets händer och till stor del beror på dess godtfinnande, blott ett bihang till den öfriga pastorala verksamheten, hvilket bihang skötes efter tycke och smak, efter tid och omständigheter. Den allmänna regeln är, att folkundervisningen lämpas efter presterskapets beqvämlighet i så måtto, att det minimum i religions: kunskap, som måste vara inhemtadt, för att vinna tillträde till beredelsen för den första nattvardsgången, i folkskolan företrädesvis intrumfas och med största möjliga säkerhet inplu2gas. Detta, säga vi, är den regel, som ännn i de flesta folkskolor torde följas. Till undantagen hör, att äfven de öriga undervisningsämnen, som skolstadgan påbjuder, drifvas med nägon större kraft och nit, än hvad som kan mot: svara de allratorftigaste pretentioner. Hufvudsaken är således, att presterskapets besvär med religionsundervisningen lindras på möjligaste bästa sätt. Derpå lägges den största vigten vid examina, och den folkskollärare, som på detta sätt uppfattat sitt kall, kan vara försäkrad om : det bästa vitsord. Resultatet af allt detta är, såsom synes, att folkskolan hittills icke förmått höja sig till något stort mera än till en förberedelseklass för presterskapets försia nattvardsberedning. Något annat och bättre kommer ej heller folkskolan, efter all mensklig beräkning, att blifva, förrän staten på fullt allvar tager ita med saken och upphäfver ej mindre det presterliga inspektoratet än det sjelfskrifna ordförandeskapet i skolstyrelserna. Sjelfva sunda förnuttet borde ju här säga lagstiftaren, att, om äfven pastorn i en församling är en för öfrigt både hederlig och pålitlig man, det icke derföre är geagdt att han är en skolman eller passande till ordförande i en skolstyrelse. Duger ban verkligen också till detta, så kan man vara öfvertygad om att han företrädesvis äfven blir vald till denna förtroendebefattniog ; men att genom sjelfva lagen tvinga en menniska att vara själen i kommunens skolväsende, som dertill har bvarken ringaste håg eller anlag, är ju en uppenbar orimlighet. På detta sätt blir folkundervisningen icke ett sjelfständigt ändamål, utan blott ett medel för andra syften, med ett ord ett slags underordnadt bihang, hvarmed man ställer och vänder belt och hållet efter godtycke. Man skulle väl kunna tro, att de af staten tillsatta inspektörerna numera borde kunoa på folkskolans angelägenheter utöfva ett så välgörande inflytande, att det pastorala maktbegäret derigenom paralyserades. Men denoa förhoppning är åtminstone tills vidare mera illusorisk än verklig. Vi vilja visst ej bestrida, att ifrågavarande inspektörer här och der uträttut ganska mycket godt; men äfven på deras verksamhet kan tillämpas den gamla satsen om regeln och andantagen. Öfta nog tillgår det vid desss inspektioner såsom händelsen säges vara då generaldirektören för fäångstyrelsen gör sina embetsresor och visitationer. Då hr generaldirektören kommer är nog ailt så bra, som det för tillfället kan vara. Som han på förhand är väntad, så är både fängelsegården sopad och cellerna fejade. Generaldirektören smakar på fångkosten, hvilken befiones bra och försvarlig, allt efier reglementet. Fångarne, uppskrämda med hot om stryk, om de skullej väga säga motsatsen, svara på tillfrågan, huru de ha det, att de befinna sig förträffligt. Hr generaldirektören reser, och allt återvänder snart till sin gamla trall. Vi frukta för att detta icke så sällan kan tillämpas äfven på herrar skolinspektörers visitationer och skolbesök. Härtill kommer, att då dessa inspektörer huf vudsakligen tillsättas till följd af presterligt inflytande, försvagas derigenom just den kontroll, som de i första rummet skulle utöfra.