gällande, hvilka i rättsligt hänseende väBe åtminstone mera än Augustenborgarens. et vidtagna arrangementet blef sanktio Beradt för konungariket af dess riksdag, i sammanhang med en förändring, som gjordes, att arfföljden för framtiden skulle vara blott agnatisk. För Slesvig och för Holstein utfärdades kungörelse härom af kunglig maktfullkomlighet, emedan hvarken BSlesvig eller Holstein vid den tiden hade konstitutione! regeringsform eller någon representation med beslutanderätt, utan stodo under den absoluta konnngamakten, sedan Tyskland genom sitt öfverfall hade hindrat danska fo nungen att, såsom ämnadtvar, utsträcka den liberala danska grundlagen äfven till BSlesvig. Mot den förändring, som i afseende på den framtida successionen blifvit vidtagen, ha visserligen många berättigade invändningar blifvit gjorda ur dansk synpunkt, men ur den tyska böra sådana så mycket mindre kunna ske som just en af de ständigt upprepade tyska hufvuddogmerna, är: endast mansstammen regerar i hertigdömena.? Det är ju för öfrigt mycket klart, att de austenborgska anspråken nu understödjas af en tyska agitationen, icke af intresse för auustenborgaren, som är allmänheten i Tyskend fullkomligt likgiltig, eiler af någon öfvertygelse derom, att han har legitimiteten på ein sida, utan för att få en anledning att angripa Danmark och söka frånrycka det Slesvig. Det har ju öppet blifvit förklaradt på ett tyskt folkmöte, att om djefvulen sjelf uppträdde såsom pretendent emot Danmark, så måste man understödja honom. Hela det tillkonstlade rättstrasslet, alla de skenbara rätts-invändningarne från den tyska sidan utgöra ju klarligen endast förevändningar, för att få sak med Danmark och kunna på någotlämpligt sätt inleda ett röfveriangrepp, såjatt detta icke blir stäfjadt genast i begynnelsen. 3 Kan de till förmyndare sjelfkonstituerade makternas beslut, ett egentligen s. k. maktspråk, erkännas såsom giltigt för de landsdelar, som faktiskt uppresa sig deremot? Vi vilja här icke inlåta oss på att närmare diskutera upprorets rätt. Vi äro de sista att bestrida, det folken ha rätt att resa sig och afkasta ett ok, som är dem olidligt. Men kan något sådant sägas vara fallet i Holstein? Ar den agitation, som bedrifvits af ett antal junkrar, prelater och byråkrater, af fruktan för delaktighet i Danmarks demokratiska frihet ett verkligt nationelt sträfvande? Och när nu detta högmögende kotteri, till landtbefolkningens stora förtviflan, inkallat förbundstrupper och under dessas egid och med deras hjelp ställer till hvarjehanda demonstrationer, bör detta kallas en sådan faktisk resning, som kan legitimera en omstörtning af bestående laar och fördrag? Gerna må emellertid Holstein segla sin egen sjö och bli så välsignadt med äkta tysk politisk lycksalighet som möjligt. Men hvar ligger ett berättiande för sträfvandet att utsträcka denra cka äfven till det skandinaviska landet svig? 4. Hvad är det som angifver nationaliteten inom ett laad eller en landsdel? Ar det invånarnes härkomst, språk, seder, sympatier, eller är det landets fornhistoria, så att t. ex. Pommern, der slaviska stammar fordom varit bosatta, skulle anses för slaviskt land? 5. I fall nu halfva eller södra Slesvig är bebodt af folk, som till härkomst, språk, seder och sympatier äro tyskar och önska att det för bl.fva, oberoende af fordna geografiska indelnin8n kan detta dem förtänkas i en tid som vår, å nationaliteternas rätt framför allt omhuldas, åtminstone i teorien? Det är just tyskarne, som åberopa ett fornhistoriskt förhållande eller rättare sagdt en förhistorisk möjlighet, en lärd hypotes, för att ådagalsgga, satt de hafva berättigade nationella anspråk på hela jutska halfön. De mena, att denna halfö ursprungligen varit bebodd af tyska stammar, men att efter Styskat Anglers och Jutars uttågande till Esgland i det femte århundradet, dessa trakter varit så tunnt befolkade, att tillfälle derigenom öppnades för skandinaviska stammar att från danska öarne eller Norge eröfra Jutland. Vi vilja ej inlåta oss på att visa den fullständiga fa!skheten af denna hypotes, hvilken så många gånger är vederlagd och som för öfrigt ingenting kunde bevisa; då Tyskland väl skulle ha föga lust att med tillämpning af samma elags teori medgifva att ungefär haltva Tyskland börer till slaverna, som i en historisk tid der varit bosatta, af hvilka spillror ännu finnas qvar på flera ställen och som t. ex. i det tyska Böhmen ännu äro de långt öfvervägande bäde till antal och nationel lifskraft. Så länge historien minnes, har Slesvig eller Sydjutland, såsom det af ålder varit kalJadt, hört Danmark till. Det hörer dit enligt den bestående europeiska statsrätten, som icke vet af någon mellan Danmark och Tyskland liggande stat med namnet Slesvig, men som deremot vet, att Slesvig, efter att någon tid ha varit föremål för strider och styckningar, år 1721 bief under de stora makternas garanti åter oupplösligt införlifvadt med Danmesrk och att till och med den dåvarande Augustenborgaren, en af den nuvarandes förfäder, högtidligt muntligen och skriftligen aflade för sig och sina efterkommande hyllovingseden åt konungen af Danmark och alla hans efterföljare på danska tronen ochi herredömet öfver Slesvig efter Kongeloven. Under en hop tysksinnade danska konungars tid har visserligen ingenting blifvit fjordt, för att ekydda den danska nationa: iteten i Slesvig, utan denna har lidit allt DET TNROOHÄNEN SA IANA PRESIDENT HSAN BEI ANNA och var nedslagen och orolig, antingen han var hemma eller borta. Hans ställning iaf-: seende på gudsonen antog för hvarje dag mera likhet med bondens, som bad troll-:i karlen sätta vattenhinken i gåovg, men se