jag känner far min rätt, så bli vi säkerligen förföljda. neenzo begärde ingenting bättre än att få nilja sig vid hvad han ansåg såsom det yttre tecknet på hans träldom, och som för öfrigt var i ett högst ömkligt tillstånd. De båda unge männen gingo till väga med all möjlig försigtighet, i det Vincenzo bar i handen sina stöflar (Ambrogio hade kommit upp barfotad) ned till sin nye väns sängkammare, der Vincenzo med största belå tenhet iklädde sig en drägt ef parkum, som Ambrogio hade vuxit ur och som temligen väl passade seminaristens smärta gestalt. Den trehörnade hatten utbyttes mot en rund balmhatt; och trots det gamla ordspråket, att kåpan icke skapar munken, kände sig Vincenzo en helt annan menniska i sin nya drägt. Ambrogio inlade ett par skjortor och litet mat i en nattsäck, och derpå -mögo sig båda i all tysthet ut ur huset. Nätten var herrlig och klar, luften frisk och behaglig, och vägen mitvdre dammig än Vincenzo hade förmodat, på grund af sin förra erfarenhet. Sålunda vandrade de nu framåt med snabba steg, utbytande förtroenden och upgörande planer för framtiden. Som Ambrogio var äldre, större, mera förelagen och mera bekant med saker och ting i allmän het än Vincenzo, tog han helt naturligt och utan motstånd expeditionens ledning om hard. Hans kännedom om vägen till lägret, af dettas ställning, af de olika piemontesiska kårer, som der voro samlade, samt om de samtida politiska personerna och förhållandena; var verkligen förvånande hos en som knappast hade erhållit någon uppfostran och ständigt varit upptagen af en landtmans vanliga sy8selsättningar. Han förklarade för Vincenzo att allt hvad han vissfe om dagens intressanta ställningar