jär få hade det visat sig, att den jutska halföns naturliga gräns, Eiderfloden, ieke i sig sjelf erbjöd något värn emot en framryckande fiende. Den företedde ingen punkt, som, väl befästad och försvarad, kunde hindra en större-styrka-att-rycka in på halfön. Dertill var dess utsträckning för stor och dess bredd för liten, och med den trakt, som låg allranärmast norr om Eidetn,; och som till stor del bestod af ljungbeväxta hedar och lågt marskland, var förhållandet enahanda. Deremot voro ungefär tre mil längre norrut vid den sydligaste armen af Slien de naturliga förhällandenha särdeles gynnsamma för ett sådant försvar. Från Slientjordens allrainnersta arm, kallad Selk-Noer (se den nedanstående kartan) är det i vestlig riktning blott 1 mil öfver till Reiderån, som i forntiden var segelbar för små fartyg och söm dertill var omgifven af träsk och moras. Denna å faller ut i Treenefloden, somm genomskärer det låga Marsklandet, tills den utlöper i Eidern. Genöm de fugtiga och för ständiga öfversvämningar utsatta Marskerna var det omöjligt för en fiendtlig här att framtränga. En söderifrån kommande här måste derföre skrida fram på den något högländtare sträckning som utgör vattenskilnaden och måste tåga igenom den blott 1 mil breda öppningen mellan Selk-Noer och Reiderån. För att stänga denna öppning anlade danske konungen Godfred år 808 en vall med framför liggande graf. Denna anläggning kallades Rurvirke eller Kurgrafven, hvilket på sednare tiden blifvit i folkspråket förvrängdt till Kovirke. De ännu i behäll vatande ansenliga styekena af vallen ha på sina ställen en höjd ef 8—10 alnar och grafvens djup närmar sig på vissa ställen ännu till omkring 3 alnar, Vid vestliga ändan af vallen var genomfart, försvarad af en borg, som kallades Kurborg. Detta Kurvirke är nu på flera sträckningar bragt under På oe doek så att man alltid igenkänner ba e vall och graf; på er stor del af dess längd är det bevuxet med buskar och små-ekar. I det-följände århundradet företog sig tyska: kejsaren: (Henrik fogelfängaren) åter att angripa Danmark, der konung Gorm den gamle då regerade; För en kort tid lyckades han tränga upp till staden Slesvig oeh bemäktiga sig denna; men den markgrefve, som Han der installerat, blef nart tillintetgjord af danskarne och samtliga tyskarne blefvo körda tillbaka öfver Eidern. Men nu ansåzs8 Kurvirket ieke längre: vara tillräckligt såsom gränsvärn. Konung Gorms gemål Thyra Danebod förmådde sin son Harald Blåtand (omkr. 940) ätt söka skydda landets sydgräns genom en ny väldig vall; till hvars uppförande man anlitade hela rikets kraft. Från alla landets delar kom uppbådadt folk, för att uppföra det Danevirke, som skulle bevara Danmarks oberoende och trotsa de öfvermodigagrannarne: I tre år varade arbetet, men blef, då det var färdigt, med sina mäktiga vallar och höga torn, en ständig anledning till harm: och förtrytelse för tyskarne. Till och med i våra dagar, cåbefästniogskonsten hunnit en sådan höjd, måste man beundra lemningarne af det gamla jätteverket: På sina ställen, t. ex. vid ustorp och den nu uttorkade Damevirkesjö; höjer sig vallen ännu till 15—20 alnar, med en bredd ofvantill af 15—25 alnar. I en sträckning af omkring 2 mil han man tydligt följa den gamla vallen med dess graf. Ehuru en ruin och genomskuret af mångå vägar, erbjöd Dannevirke redan innan de nyaste befästningarne, hvarom vi sednare skola tala; der blefvo utförda; många se positioner till försvar mot en söderifrån framryckande fiende. I hela sin längd från Slien till Treene floden har Dannevirke en sträckning af två mil; Vid byn Hollingstedt bildade det den så kallade Treenborg och sträcker sig derifrån, med flera bugter, mot nordost. De Särskilda -sträckningarne deraf ha. olika