Bästa signoriva! Rörande allt som angår mitt sista skamliga uppförande, min upp riktiga ånger och mina närvarande utsigter. måste jag hänvisa er till mitt bref till er gode far. Jag har vågat skrifva till er en dast för att säga er att jag riktigt återfått börsen, uten stt jag dock har någon för tjenst derom; ty je mäste till min sorz bekänna, att dess återfående berodde på en ren slump. Jag bevarar den såsom ett dyrbart anförtrodt gods, för att vid vårt första sammanträffande återlemna den till er, ifall Gud förunnar mig så mycken tycka, då jag hoppas att hafva uppfört mig så, att jag för tjenar er förlåtelse och den betryggade be. sittningen af er utlofvade dyrbara gäfva. Om jag aldrig får återse er, är jag öfvertygad att ert goda hjerta skall gilla det sätt, hvarpå jeg disponerat öfver den; det vill säga om underrättelsen derom når edra öron. För att för läsaren förklara denna senare hänsyftning, är det nödigt att tillägga, ett Vincenzo, då han slutade brefvet, framtog börsen ur sin ficka och med sin tydligaste handstil skref på yttre sidan af det pepper, i hvilken den var inlindad: Den 27 Maj 1848. Om jag faller i stri den, ber jag, undertecknad, såsom den sista godheten af dem som hitta min kropp, att jag måtte blifva begrafven med här inneslutoa börs. Vincenzo Candia. Sedan detta var gjordt, lade han bretvet till Rosa oförsegladt inuti det till hennes far, förseglade och skref utenskriften på dei sednare, lade det under sin hufvudkudåe och gick till sängs. Till all lycka för Vincenzo, hörde öfver sten just icke till dem som sliga tidigt upr om morgnarne; han fick derföre tid atttags sig en ganska god dryck af Lethes vatten.