sig tid af mer än två månader efter det jadjunkten Tengberg afgitvit sin förklaring Ii saken, fran kommer man med ett svar, hvari alla 14 af pluraliteten, utom professoIrerna Ljunggren och C. J. Neuman, hvilka ej varit närvarande i konsistorium vid förklaringens sfgifvande, ställa sig på samma linie, som professor Hagberg. Konsistorium förklarar nemligen adjunkten H:s besvär obefogade, på grund deraf att professor Hagberg skall hafva ådelagt, att den vetenskapliga vinsten är så godt som ingen; att afhandlingens detaljer, i trots sf författarens anspråk på kritisk noggrannhet, innehålla faktiska misstag samt röja hans obekantskap med ett och annat af den nyare forskningens alster, som vid det ifrågavarande ämnets behandling kunnat tjena honom till upplysning ; hvartill lägges, utom tillvitelse för vårdslöshet i stilen, den äreförnärmande beskyllningen, alt adjunkten H. under det han gifver sig sken af vidsträckt lärdom och velenskaplig sjelfständighet, i grunden är så beroende af sina tyska föregångare, att han icke ens kan lösgöra sig ifrån sjelfva de egendomliga uttryck och vändningar, som af dessa blifvit använda, medan konsistorium å andra sidan, för att rädda adjunkten Tengberg från de graverande anmärkningar som blifvit emot hans afhandling gjorda, ej allenast af dem, som uppfört H på förslagsrum före T., utan äfven af dem, som uppfört T. före H., och om hvilke anmärkningars behörighet man kan öfvertyga sig blott man kastar en blick i afhandlingen, Tiktatoriskt förklarar dem vara få och af ringa betydenhet Granskar man de skäl, på hvilka konsistorium stödt sina förnärmande beskyllningar emot H., finner man dessa vara af den lösaste art. Utan att inlåta sig i motiverad kritik af arbetets plan eller af de resultater till hvilka H. komrait, eller af det sätt, hvarpå de at honom behandlade ämnen blif-. vit grupperade, hvilket allt blifvit på ett klart och redigt sätt af professoren i grekiska litieraturen på ett för H. i högsta grad smickrande sätt releveradt, samlar man ihoj en mängd deteljaninärkningar af misakritning af ordet tskole i stället för SskolaX, Chalkedon i stället för ?Chalkis?, af vissa uttryck i kritiken af de gamla historieskrifvarnes uppgifter, af inkonseqvenseri stafninen, kf förblandniog ef Livius med Serviusi råga om derivationen Iueus a nonlucendo, samt af saknoadt tillfälle för adjunkten H. att begagna endra upplagan af ett arbete. bvars första upplaga af honom citerats, och ett rådfråga eit par afhandlingar, hvilkas vigt för ämnets belysniovg ej uppgifvits, anser man egig berättigad ait draga ofvannämpnde för adjunkten H:s efhandling förklenande slutsatser, hvartill kommer, att man anser sig hafva bevisat omförmälde ärekränkande förnärmelse, om otillbörligt lån aftyska författare, på elika skäl som att H. begagnat uttryck sådana, som Cöfliga, dråpslag, såsom sagdt, kaster efterbildade de egyptiskat, och att H., hvilket ban i sioa slutpåminnelser för resten fullständigt vederlagt, på två ställen skulle hafva gjort sig till godo andras åsigter utan stt citera förf., dels ock slutligen genom sit införa en förteckniog på åtskilliga citater från de gamla historieskrifvarne, som adjuukten H. har gerensamma med npysre tyske förfettere. Detta skulle utgöra sjelfva pidce de resistance i försvaret mot adjunkten H:s besvär. Efter genomläsning at adjunkten H:s svar på den insinuation, som innebäres i den gifoa citatlistan, beficnes äfven detta hugg emot adjuskten H:s författareära så illa riktadt, att det har motsett verkan, än man åsyftat. Hans vetenskapliga förmåga framstår derigenom ännu klarare än förut. Ban förklarer nemligen på ett fullt tillfredsställande sätt, huruledes gemensambet i grekiska citater är Pa ting helt annat än plagiat. Adjunkten H. visar, att hos flera förezående författare i gre kisk fornkunskap dylika citster blifvit samlade och utgjort eit eommune bonum för efterföljande forskare, hvaraf de begagnat sig, samt att en eådan citatsamling tinnea hos en författare Meursias, som är mera än 200 år gammal, och flitigt anlitad ef efter följande forskare, till följd hvaraf det varit en galenskap af H. att ej begagna sig af den ledtråd, som desea författare gifvit för forskningar i Greklands äldre historis ; ban visar vidare parraktigheten af det påståen det, att H. skuile förekaffat sig materiel till sin afhandling, genom att ur en mängd nysre arbeten i Greklands fornkunskap bopleta en diger massa afcitater, för att sedermera derur framleta sådana, som vore egnsde att läggas till grund för hans forskningar; visar ytterligere huru han ej kunnat läng åtskilliga af de på listan uppförda ottater, enär åtskilliga, som ej hos den angifna förlattaren äro återgifna, af honom anförts efter originallydelsen, och andra at H. anförts såsom stöd för en menisg, som afviker från den, som framusiälts af författare, ur hvilka ban skulle hafva gjort det s. k. lärdfulla lånet, samt visar slutligen, att han hår ej få citster, som ej kunnat hos amära författere, trots det mödossmma arbete som blifvit nedlagdt för jagten efter citater, påträffas, bvarförutan He genom exempel från en af de författare, som på ett af alia erkändt förtjensifulit sätt efhandlat ämnen icom greklands fornkunskap, bevisar, i en serskild bilega, att mån ej kav undgå att för arbeten inom Greklands fornhistorie använda med andra gemensamma citater, och ådagalägger, att gen lärde grenskaren inom Lunds konsistorinna ej gittat uppvisa något citat, som blott för flärds skull lifvit anlitadt, eller att något vigtigt citat saknats, hvilket varit nödrändigt för att engreppet ej skulle reduceras nig till ett blott förtviflans anlopp. Orättvisan ef det anfall, sam egt rum smot adjunkten H., faller så mycket skarpare i ögonen, som man ej kan undgå att pA ÄR mma daesen dk. hönkmnmnd adult