miste om den bättre och ändamålsenligare behandling, Bom den nya kommunalförfattningen stadgat för hufvudstadens angelägenheter i allmänhet, och det hade derföre blifvit föreslaget, att den gamla sockenstämmoinstitutionen icke måtte under hvilken benämning som helst äterupplifvas, utan de för hufvudstaden gemensamrua folkskoleangelägenheterna upptagas och behandlas af stadstullmäktige, under hvilka folkskoleöfverstyrelsen då borde ha sorterat, på samma sätt som de öfriga verkställande näwmnderna. Detta förslag smakade likväl ingalunda presterskapet, som antagligen hvarken ville medgifva, att folkskolan komme att anses såsom en allmän angelägenhet i stället för en företrädesvis kyrklig, eller var benäget att afhända sig det inflytande med afseende; å densamma, som de presterliga ordförandena å kyrkostämmorna ofelbart kunde utöfva vid valen till kyrkofullmäktige, helst om dessa finge fortfarande tillgå på samma sätt som bittills, ett sätt som innefattar den största parodi på allt hvad val heter, och hvari någon ändring icke blifvit i den nya förordningen stadgad, oaktadt i församlingarnes utlåtanden icke saknades praktiska och utförligt motiverade förslag i detta hänseende. Hade föredraganden för ecklesiastikärendena haft sig mer angeläget att det skulle blifva väl sörjdt för hufvudstadens folkskoleväsende, än att kunna välvilligt och humant tillmötesgå de presterliga önskningarne, så hade hufvudstadens kommunalväsende icke att framgent dragas med en så orimlig institution som dessa kyrkofullmäktige, hvilka nu efterträda den fordna sockenstämmonämnden, För någon tid sedan blef, efter hr Carlsons föredragning, afslag lemnadt på mosaiske trosbekävnaren mag. BSeligmanns, så vidt vi erinra oss rätt, af fakultet och konsistorium förordade begäran att få bli doeent i österländska språken. Detta innebär ett återsteg uti den tolerans, som förut börjat göra sig gällande i afseende på befordran af främmande religionsbekännare till underordnade platser, som ej äro embeten och ej medföra något slaga myndighet; det innebar tillika en undfallenhet för universitetskansleren, som, led af det erkebiskopliga högkyrkliga inflytandet, afstyrkt den gjorda ansökningen. Denna regeringsåtgärd lärer i Upsala framkallat en mycket obeheglig sensation, isynnerhet som statsrådet Carlson för några år sedan, såsom ledamot af akademiska konsistorium, lärer varit med om att befordra katoliken hr Wackerbarth till lönad amanuens vid astronomiska observatorium. En ännu obehagligare appmärksamhet har ulan tvifvel den nyligen skedda utnämningen till historiska professionen i Lund framkallat inom Upsala universitet. Det torde ha varit fullkomhgt oväntadt, att statsrådet Carlson skucle låta en äldre, redbar, flitig och skarpsinnig vetenskapsman, hvilkens värde och förtjenster han sjelf närmast lärt känna och ampelt vitsordat, få stå tillbaka för en medsökande, som visserligen i och för sig må hafva varit kompetent, men både genom sin profafhandling och sina föreläsningsprof visat sig vara sin medtäflare be tydligt underlägsen. Detta har utan tvifvel kommit så mycket mera oväntadt, som det var allmänt kändt, att kanslerssekreteraren, hr Nordström, hvilken torde få anses såsom kompetent och opartisk domesre i ämnet, förordat adjunkten Hammarstrand vid sin föredragning hos kansleren, som dock gjorde en annan mening gällande. Hr Hammarstrand har icke fått en skymt af upprättelse, för det mer än märkvärdiga beteende han rönt af en pluralitet i Lunds akademiska konsistorium, och som synes egvadt att för alltid skrämma utbördingart från hvarje tanke på att vända sig dit. Vihänvisa i afseende härpå till en längre artikel på annat ställe i bladet.