RH Johan Gabriol Richert. F Många store döden från oss röfvat. Djupt han mer än någonsin oss pröfvat. En, utaf de störste dock stod qvar; — Han som med sin öfverblick af snille Oförvillad såg hvad tiden ville Ren uti vår eeras första dar. I de hundratusen, som nu stå der Som vår inre frihets kämpar, råder Blott en tro, och denna tro var hans, — Lifvets gräns af honom nu är hunnen, Förrän segern, han beredt, är vunnen. — En gång vunnen — den af honom vanns. Tankens konung, syntes han ej bära Någon krona, men i lif och lära Öfverallt som konung känd han blef. Skild från all regerings skådebana, Aldrig bärande regimers fana, Styrde han likväl — då lag han skref. Tusen lysa inför dagens öga. Men de verkligt stora, verkligt höga Dagen aldrig full rättvisa ger. Dagens små intressen såras, lida, När sin bana fram de sture skrida, Hvilkas makt man känner mer än ser. Sådan gick ock Richert fram sin bana. Hvad vi andra sent först börjat ana, Såg han klart nti dess sammanhang. Men först på hans graf hans saträfvan fattas, Der, först der, dess gyllne frukter skattas, Får hans vördnadsvärda namn sin klang. Och derför hvad var hans sträfvan?5... frågar Nu måhända mången ung, som lågar För ideer, dem just Riehert väckt. -Hvad har han väl sjungit, har han skrifvit? Hvad har han då verkat, genomdrifvit? ... Hurn djupt har väl hans verk sig sträckt? ... Intet har han sjungit, föga skrifvit. Mycket ej han synlig genomdrifvit. Räknas kunna ej hans bragders tal. Men hur mången, född att lysa, värma, Gick ej, sen han Richert fått sig närma, Som apostel ut utur hans dal! Folkets väl -— det var hans lefnads sträfvan Var det mål han utan rast oeh bäfvan Sökte ödiverallt, i verk, i ord. Men han höjde ej sin röst på torgen, Sökte ej sin plats i kungaborgen, Och som yrkesprest han ej blef sporå. Men han egde den sällsynta gåfvan, Att det ljus han undfick ifrån ofvan Tände han hvarhelst ett ord han sagt. Så det gamla stora bildnvingsarfvet Gaf han rörelse i tidehvarfvet Oförmärkt med omotståndlig makt. Böcker skref han ej: men män han sände Ut i alla riktningar, som tände Frihetsflamman hvar uti sin stad. Och derför hur dagens ström än drifver, Verkan af hans verk dock evig blifver, Och med sympatetisk eldskrift skrifver Folket sjelft hans namnfi sina blad.