försvarsförbund, och det skulle vara alldeles otillbörligt att antaga att det varit af fruktan eller modlöshet man dragit sig tillbaka. Förklaringen synes sålunda icke vara att söka på dansk sida, och nöjda med att ha kommit till detta resultat, vilja vi tillsvidare ej längre fortsätta våra betraktelser. Men vi kunna ej sluta uten att på det enträgnaste uppfordra våra medborgare till att icke af den felslagna förhoppningens bitterhet låta förleda sig antingen till ett orättvist omdöme om vårt brödrafolks regering eller till några ovänliga känslor emot sjelfva detta tolk. Tiden, som förklarar allt, skall ock lösa förevarande gåta, och då skall det nog visa sig, att det hvarken saknats god vilja eller mogen öfverläggniovg. I hvilketdera fallet böra vi komma ihåg, att folkens känsla kan och bör vara lika stark, hurudan regerigens politik än må vara. Bryter kriget ut, så kunna vi nog. likasom förra gången, men säkert i långt större mätt och fullhet, få emottaga bevis deruppå. Men kunde vi med heder bestå det förra kriget, då våra krafter och försvarsmedel voro långt svagare, och hålla ut med kampen i tre år, så är det alldeles ingen grund för handen att nu tappa wodet eller hufvudet. Låtom oss handla så, att vi kunna bibehålla vår egen och vinna verldens aktniog; måhända skall det då ej töfva länge innen vi erhålla det bistånd vi behöfva ; vuch måbända skall det beslut, hvars oväntade förändring vi nu be klaga, kunna komma till utförande, när vi deraf äro i mera behof än nu. Tyska organer tro, att Tyskland med en sarm om 70 å 80,000 man och ett års energiskt krigförande skall tvinga Danmark till en fred efter Tysklands önskan. En tysk militärtidning anmärker dock, att Tyskland måste vara försigtigt. Det är alltjemt mycket allvarligt hotadt af Italien, den polska frågan innebär icke mindre faror, och vid Rhen måste det alltid vara beredt på att möta Napoleons möljliga åtrå efter att för verkliga Frankrikes lifligaste önskan. Det måste derföre söka öfvervinna Danmark, på samma gång det står rustadt å alla dessa punkter. De officiösa preussiska tidningarne tala nu oförblommeradt om Slesvigs besättande med tyska trupper. Prins Friedrich Karl skall bli öfverbefäl hafvare öfver exekutionskåren. Denne prins, som är chefen för militärpartiet i Preussen, tyckes ej vara den man, som skall vilja lägga bort svärdet sedan han en gång dra git det — kanske ej ens på högre order. Då inom Preussens deputerade kammare den post i budgeten behandlades, som afser utgifterna till allmänna politiska ändamål. ttrade inrikesministern, på grund af några ord från Sybel, att danska regeringen har varit nog klok och förmögen att betala de engelska tidningarne, på det de skulle plaidera dess sak, och beklagade att preussiska regeringen ej haft fonder för detta ändamål: om hon haft, skulle nog tonen inom de engelska tidningarne emot Tyskland ej vara sådan den nu är. — Det är en fräck be skyllniog af en minister, på hvilken den engelska pressen säkerligen ej skall bli svaret skyldig. I Hannover ha både v. Miinchhausen och efter honom grefve Bennigsen vägrat fun gera som civilkommissarie i Holstein. Danska tidningar tro, att exekutionen ej kommer att börjas före jul, fastän de han noveranska trupperoa redan stå i och omkriog Harburg, uoder, generallöjtnanten Gebser som beftälhafvare.