STOCKHOLM den 17 Dec. . De underrättelser vi varit i tillfälle attj. inhemta, bekräfta helt och hållet den för-: modan vi i förgår uttalade i afseende pål: vår regerings politik i den danska frågan. : I denna politik har, så vidt vi kunnat er-: fara, intet omslag egt rum. Vårt kabinett betraktar ännu i denna stund hvarje inblandning från Tysklands sida i Danmark-Slesvigs angelägenheter såsom otillständig, hvarje angrepp med väpnad styrka mot Slesvig såsom ett attentat mot hela nordens säkerhet, hvilket icke med likgilti;het kan åses, utan genast och ovilkorligen påkallar en aktiv medverkan från Sverges-Norges sida till skydd för Skandinaviens sydligaste landsdel, som innebär nyckeld till hela det egentliga Danmarks rike samt till besittningen af Sundet och Bälterna. Hvad åter angår frågan om en bestämd allianstraktat, förbindande vår regering att obetingadt gå tillsammans med den danska, så är det icke vår regering, som förändrat sin ställning och sid politik, utan det är från den dauska regeringens sida som förändringör inträdt, hvilka gjort situstionen helt an: norlunda än den var, då allianstraktaten i midten af förlidna månad var färdig attunderekrifvas. Tager man detta med något lugn och opartiskhet i öfvervägande, så behöfver man hvärken tolka grefye Manderströms sednaste yttrande på riddarhuset, eller det yttrande, som förekom i trontalet, att det icke må af oss begäras att vi deruti (irättvisans vågskål) skola lägga jemväl vårt svärd, utan att beräkna, buruvida äuvdamålet kan vinnas genom de medel, som stå oss till budst — man behöfver, säga vi, för ingen del tolka dessa yttranden så som skulle i sak detringaste omslag egt rum uti vår regerings uppfattning och hela politik. Förhållandet är nemligen det, att frågan, som före Fredrik VII:s död var ganska enkel, numera delat sig i tvenne frågor, en skandinavisk och en europeisk, som det måste varå mycket svårt för vår regering att blanda tillsammans uti en skandinavisk allienstraktat, utan att erhållå mycket bestämda garantier. Det krig, som nu påföres Danmark, har ett dubbelt syftemål, det ena hotar Danmarks rike (Danmark-Slesvig) och innebär vådor för danska nationen, det andra hotar danska monarkiens integritet, hvarmed Christian IX:s rättigheter till tronföljd både i Danmarks rike och i Holstein-Lauenburg oupplösligt sammanhänga; ithy att uti samma ögonblick som integritetsprincipen, som ligger till grund för Londontraktaten, faller, är derigenom tillika hela den träktatsenliga rätt, hvarpå Christian IX har att stödja sig, annullerad. I den förra frågan behöfver vår regering icke lyssna till någonting annat än våra egna omedelbara intressen, som så. oeftergifligt fordra upprätthållandet af Danmarks rikes sjelfständighet, att vi icke kunna eller beböfvå derutinnan underordna våra åtgöranden andra makters åsigter och beslut. Hvad åter den andra, den europeiska, sidan af saken angår, eller upprätthållande af hela den danska monarkiens integritet och Christien 1X:s rättigheter, så har Sverge-Norge derutinöan inga närmare intressen eller större förpligtelser än dem som finnas för de fem stormakter, hvilka jemte Sverge-Norge undertecknat Londonprotokollet. Skulle dessa stormakter tillåta eller finna tjenligt att den integritetsprincip, som ligger till grund tör nämnde dokument, öfvergifves, så skulle onekligen en sådan casus inträffa, då det vore en oförlåtlig dårskap af vår regering alt vilja lägga sitt svärd i vågskålen för denna princip. Frankrike, med hvilket vår regering uti den europeiska politiken närmast torde böra gå hand i hand, har uti denna fråga ännu icke på något tydligt sätt uttalat sig, och det är svårt att förutse, till hvilket slut makterna härutinnan kunna komma. Den åtgärd, som danska regeringen vidtagit, svenska kabinettet alldeles oåtspordt, att upphäfva kungörelsen af den 30 Mars, som utgjorde en af de grunder, från hvilka den tillämnade allianstrakfaten utgick, och det samtidigt i ministeriella blad framkastade programmet för eh inkorporation af Holstein, har naturligtvis ej kunnat annat än, öka vår regerings olust för en sammanblandning af de båda nyssnämnda frågorna. IEnligt tillförlitliga uppgifter har icke heller något enda steg at personligt tillmötesgående från den nye danske regentens sida egt rum, liksom han ej heller gifvit nåra tecken till önskan om en närmareförindelse. Allt sådant är naturligtvis obetydligheter i det hela och kan specielt icke utöfva det ringaste inflytande på folkens förhållande till hvarandra eller Sverges-Norges pohtik i den skandinaviska frågan, men det är dock betecknande. Dagligt Allehanda uppställer i går ett slags interpellation till 088. Det värda bladet fråger, hvarifrån de millioner skola tagas, som ett aktivt uppträdande, för -bevakande af våra intressen mottysk inkräktningslystnad, skulle kunna kräfva. Svåret är mycket enkelt och ligger nära till hands: de skola tagas på alldeles samma ställe, der man skulle hemta de millioner, som erfordrades för det ioitiativ till ett fälttåg i Fioland och Samogitien, som Nya D. Allehanda sistlidne vår sä varmt för ordade; och de skola tagas ur alldeles samma hjelpkällor, der vi eljest möjligen inom kort skulle nödgas att söka milliarder, för att befästa och betrygga det södra och vestra Sverge emot Tyskland eller Ryssland, såsom herrskande på andra sidan om Öresund. Med anledning af de danska tidningarnes ttranden rörande alliansfrågan, yttrar GöleJorgsPosten bland annat följande: Uvad här ifråvavarande skandinaviska po