satt den kyrkliga traditionen, utan snarar som den väsentligaste delen af den äldst traditionen; och som sådan måste han ur derkastas kritiken. Och, säger han, vi bör allramest tacka och prisa Gud derför, a han ej sände fullkomliga, utan ofullkomlig menniskor att skrifva om Kristus och han tid, och att vi ej med säkerhet kunna vet om skrifterna äro äkta; ty just derigenor ville han visa oss, att vi borde söka öfnin; i att kunna andeligen döma och icke låt andra göra oss till slafvar af en utvärte auktoritetstro. Just derigenom ville ha! visa oss, att vi borde söka att ståi ett ome delbart förhållande till honom. Just genon att pröfva andarne och ransaka all ting oe bel det :goda kunde den andliga trihe ten bevaras och utvecklas. Förf. anser de för sin speciella lefnadsuppgift att söka ut rota de villfarelser, som insmugit sig i kri stendomen; och då han blifvit öfvertygad att det falska åtminstone delvis har sin grunt i de oäkta delarna af bibeln, eå vill ha först undersöka den skrift, som blifvit mes oriktigt bedömd och närmast är att betrakt: som grunden till det falska lärosystemet Blott småningom har han kommit till denn: öfvertygelse, sedan han länge lefvat i er helig ovetenhet?. Emellertid är det e Pbrist på tro och tillit till det apostolisk: ordet, som drifvit förf. i harnesk mot Jo. hannes Evangelium, utan just tro och re ligiositet?, då han högt skattar andra bibeln: skrifter. Han antyder tillika, att han blot med mycken svärighet kunnat utge denns sin bok, emedan högtstående prester, drifns af hierarkisk intolerans, sökt lägga hinder deremot. Smärre dikter af Friederich v. Schiller, öfversatta af M. Bjursten, (Norstedt Söner 1863.) Bland de många förtjenstfulla öfversätt ningar af den utländska litteraturens klassi ska mästerverk, hvarmed vår litteratur på den sednoaste tiden blifvit riktad, intager detta arbete ett högt rum, Schillers lyriska dikter försvenskade så, att det poetiska innehållet och den rena formen icke gå förlorade, är en i högsta grad väderik gäfva, för hvilken hvarje litteraturens vän måste vara upprik tigt taeksam. Vi bekänna, attvi hyste stor dubier, då vi först hörde om detta företag. m onekligen företer långt större svårigheän öfversättningen af en större episk ler dramatisk dikt. Men dessa dubier ha blifvit på ett angenämt sätt vederlagda. V) tvifla visst icke på, att den som vill anmärka. den som kunde ha lust att söka sak med en ekriftställare, i stället att betrakta och bedöma hans arbete i sin helhet efter dess verkliga förtjenst, skulle kunna päträffa stofi till anmärkningar; men vi tro att hvar och en sakkonnig, hvar och en eom något försökt hvad det vi att öfrersätta tyck lvsik, skell egna beröm för dette hans ; han i sanning gjort sig väl förtjent om litteraturen. Vi tro, att hvilken som helst ai våra diktare skulle med nöje kännas vid eti dylikt arbete och att få skulle haft ihärdighet nog att genomföra detsamma. Vi beklaga att det vid denna tid på året så hårdt anlitade utrymmet icke tillåter oss att meddela några prof på den konstmässighet ) versifikation och den pietet, hvarmed författaren återgifvit den store tyske skalden. Tidskrift för Hemmet, tillegnad den svensko qvinnan. Femte årgången. Tredje häftet den första af detta häftes uppsatser mec öfverskrift: Hvar ligger felet, hvar bote medlet uppställer förf. för sig till besvarande den vigtiga frågan huru den nu öfverklagade bristen på dugligt tjenstfolk kar oeh bör botas; och finner, efter en analys af det enda hvars källor uppgifvas vara högfärd och okunnighet, problemets lösning bestå deruti, aft man måste uppfostra och upplysa sina tjenare. Häruppå följer en re dogörelse för de förnämsta uppfostringsanstalter för tjenare i vårt land, såsom Murbeckeka inrättniogen, Malmqvistska barnpuppfostringsanstelten samt prinsessan Euge nies Barnhem. Under den kända rubriken Vår lektyr har en insändare Emund Gammal anmält och granskat de sedvaste litteraturhistoriska skrifterna af Beskow, Fryxell. Orvar Odd och Dietrichson. I afseende på dessa författares ställning till den gamla aka demiska skolan, karakteriseras den förstnämnde såsom tillhörande den yttersta högern den andre högra centern, den tredje yttersta venstern och den fjerde venstra centern. At den kända oeh värderade signaturen Esselde finner man här trenne vppsatser: en monografi öfver 4Sophie Adlersparre4, KÄnnu ett ord om den svenska konstnärinnan samt en liflig och ganska träffad skildring af Marstrand sommaren 1863. Några poemer och smärre uppsatser utgöra som vanligt det öfriga in nehållet af detta häfte, utmärkt likasom de föregående genom ämnenas intresse och stilens renhet och behag. — Året om, Läsning i den husliga kretsen. Stockholm, Sigfrid Flodins förlag. Denna tid skrift anmäles till prenumeration äfven för nästa år. Den utkommer i månadshäften och kostar för hela året 6 rdr rmt. Inne hållet har varit omvexlande och valdt med smak, och då redaktionen blir densamma som hittills, kan man vara förvissad att den kommande årgången icke skall gifva dep förra efter, utan företaget alltmera utveckla sig och gå framåt i litterärt hänseende. — Wallenstein-trilogien uppförd på samma dag. Intendenten för Weimars hofteater, Franz Dinfeltedt har kommit på den iden att under Schillerfesten på samma dag uppföra Schillers konstverk Wallenstein i ett sammanhang. Wallensteins Lajer gäls från kl. 11—12f. m.; Die Picolomini rån kl. 2-4 e. m.; samt Wallensteins Tod från kl. 6—10 på aftonen. Teatersalongen var alldeles öfverfylld af åhörare. — 4Les Troyens af Berlioz. Denna stora opera har nu blifvit gifven på Thåatre lyrique i Paris. Den af sitt fädernesland aktade, men ej till sitt fulla värde uppskattade konstnärens arbete gjorde mycken lycka. Det var icke blott en succks destime, utan en verklig framgång. Kompositören har, likasom Wagner, författat både ord och musik; på samma sätt som Wagner förvandlat hela Nibelungensagan till en operatext,