komma under öfvervägande, på följande ! ätt: En beklagansvärd kamp fördränker Poen i blod, agiterar grannstaterna och hotar rerlden med de allvarsammaste vådor. För tt häruppå göra ett slut åberopa makterna örgäfves Wienertrektaten, hvilken åt de vegge parterna erbjuder argumenter, hvilka notsäga hvarandra. Måste nu denna kamp ramgent fortfara? ; Stridiga anspråk framkalla en kamp mel an Danmark och Tysklard. Bibehållandet f freden i Norden är härigenom satt på pel. Kabinetterna ha redan genom sina, inderhandlingar tagit del i tvisten. Haiva:i le väl numera blifvit likgiltiga för densamna?4 Skall enarkien fortfarande herrska vid Nedre Donaus stränder? Och skall den icke hvilket ögonblick som helst kunna öppna en blodig skådeplats för diskussionen öfver len Ori-ntaliska frågan? Skall väl Österrike och Italien fortfaranle förblifva i en fientlig ställning gentemot nverandra, alltid färdiga att bryta det stillestånd, som hindrar deras hat alt gifva sig ufi? Skall Roms besätltande genom franska TuPper utsträckas till en obestämd tid? COch skola vi slutligen, utan några nya försök till törlikning, alldeles försaka hoppet att lätta den börda, som trycker nationerna genom omåttliga rustningar, löranledda af det ömsesidiga misstroendet? Dessa äro enligt vår tanke de hufvudsakliga frågor, hvilka makterna tvifvelsutan skulle anse lämpligt att undersöka och afgöra.? Lord Russells svar på denna skrifvelse, och som tillika utgör ett kategoriskt nekande svar på hela inbjudningen, är dateradt den 25 November. Efter ett höfligt, men något torrt erkännande af kejsarens goda afsigter, förklarar lorden till en början, att äfven Eogland är fullkomligt ointresseradt i frågan, att det icke eftersträfvar någon förstoring, samt att det har ingenting annat i sigte än att tillråda moderation och fred. Derpå framställer han den frågan, huruvida det är sannolikt, att en kongress af de europeiska staterna skulle förmå tillvägabringa en fredlig lösning af de särskilda under diskussion varande problemerna, samt anmärker att i närvarande ögonblick efter en låvgvarig fred det icke finnes en enda makt, som vore villig att uppoffra en del af sitt landområde, gnaranteradt genom traktater eller häfdvunnet genom lång besittning. — Öfvergående till de särskilda stora frågorna, erinrar han i afseende på den polska om de underhandlingar, som redan egt rum, och frågar hvilken nytta det väl skulie medföra att ufi en kongress namn förnya framställniogar, hvilka redan en gång med så ringa framgång blifvit gjorda. 4 Är det vä! troligt4, säger lord Russell vidare, Satt en kongress skulle kunna för Polen utverka bättre vilkor annorlunda än medelst ett samfäldt användande af vapnens makt. Skall väl Ryssland vilja uppå en blott hemställan af kongressen göra Polen fritt och sjelfständigt. Och om det väsarar att häruppå ingå, hvad blefve väl följden deraf för Europa? En tförödmjukelse eller ett krig emot Ryssland. I afseende på den italienska frågan ådagalägges, att hvilket beslut kongressen härom än må fatta, det skulle möta motstånd hos den ena eller den andra parten. Skulle fråga uppstå att på kongressen af Österrike begära Venetiens afträdande, eå har drottningens regeriog goda skäl att tro det ett sändebud från Österrike aldrig skulle gå in på att deltaga i en kongress, der ett dylikt förslag skulle bringas under diskussion. Och regeringen har blilvit underrättad om, ult ifall en dylik utsigt på förhand tillkännagåfves, skulle Österrike vägra att deltaga i kongressen, samt, ifall frågan framställdes utan föregående avis, den österrikiske gesandten genast lemna församlingen. I hvad som angår den davsk:tyska frågan, så är det visserligen en sanning, att flera bland de europeiska makterna äro intresserade i denna fråga, men Spaniens, Portugals, Italiens och Turkiets deltagande häruti skulle väl föga kunna bidraga till uteigten att erhålla en tillfredsställande lösning af frågan. Och då en dylik kongress vore i saknad af en högsta myndighet, som kunde bestyra om verkställigheten af majoritetens beslut, så är det sannolikt, att efter sammanträdets upplösning mer än en bland de deri deltagande skulle befinnas vida mindre vänligt stämd emot de öfriga än innan man der samlades.4 På grund af allt detta, ochi betraktande af omöjligheten att kunna inse sannolikheten af de lyckliga resultater, som fransmän. nens kejsare lofvat sig al idn om en kongress, finner sig engelska regeringen af fullaste ötvertygelse och efter en mogen öfverläggning ur stånd att kunna antaga hans kejserliga majestäts inbjudning.4 K, M:t har, under den 25 sistl. November, fårardnat f d kantenen vid t-ota I iforena