hga, huru obekanta med eler likguitiga för den öfriga verldens utveckling I än kunnen vara! Nej! mina herrar protektionister, I ären icke praktiske män, Pökapen abstrakta teorier — plundringsteorier ! Protektionisterna påstå att frihandelside emma äro bra i teorien, men oanvändbara i ÖR och att de inhemska näringarna ulle gå under om man satte dessa idgeri verket. Vi äro praktiska män, säga protektionisterna — I ären teoretici, och i vår egenskap af praktiska män förklara vi att en tulltaxereform i frihandelsriktning ovilkor ligen skulle hafva ofvannämnda följd. Här kan svaras, att bland dem, som fordra att tulltaxan skall bringas i öfverensstämmelse med irihandeis gruadsatserna, finnas också praktiska män, både fabrikanter och handlande, och det i mängd ändå. Förötrigt begriper jag icke hvad detta är för ett slags praktik som jemt ligger i delo med teorien. Hvarje teori måste ötverensstämma med erfarenheten för att kunna göra Big gällande, hvarje praktik måste hafva sin teori, hvarje bandling sin oreak. Att sätta en ära i att icke hafva någon teori, det är att skryta öfver att icke veta hvad man gö det är att förakta och kasta bort sitt förnuft och att sätta menniskan i jemnbredd med de osjäliga djuren. Och h:ali all verlden skulle siffror och fakta göra för nytta om det icke fuanes en teori som sammanställde dem och gåfrse dem betydelse? Men vi oå vidare, 1 de så kallade praktiska männens invändninger fattas bara en sak, men det är en mycket vigtig, nemligen att de skulle stämma öfverens med fakta. Fakta, för hvilka de vilja att teorien skall böja sig, ådagalögga ju att när ea näringsgren märker vändighetens sporre, så gör den hastiga framsteg och g5r sig oberoende af dåliga konjunkturer. Derigenom att skyddet har riat flera grenar af industrien från nödv heten alt gå framåt har det vällat att de skridit tillbaka. Se här exempel. För 40 år sedan utgjorde Belgien en del af Frankrike och då stodo dess fabriker icke .på högre ståndpunkt än de franska, Hvem kan neka att Belgien med si friare j tullsystem nu står framom Frank ike i flera riktningar? Det her t. ex. jern för bättre l. pris än Frankrike, och detta i följd deraf att det efier skilsmessan har haft en liberalare eliter imiodre efvita tulltaxa än Frankom det någonstädes blir fråga a den skatt som de privile ierade np idkarne uppbära af utlmän feten, får man höra bjerislitande skrik och de påstå -: tr: undergång är hardt nära. Men om lag itvarne bara gå sin väg rätt fram och verkställa den af allmänna rösten så högljudt fordrade reformen, så skall man efter all sannolikhet snart få se den industri, som sjelf spådde sin undergång, svinga sigj: upp till större styrka än någonsin. Erfarenheten har tjogtals gånger visat detta. När tyska tullföreningen blottställde bomulisväfverierna i Preussen och andra tyska stater för konkurrens med Sachsen, så jemrade fabrikanterna sig ynkligt; det var deras dödsdom, sade de. Två eller tre år dercfter var deras affär i blomstrande tillstånd. Huru mycket har det ej skrikits i England hvar gång någon nedsätning skett i inför-. seltullen på franskt siden. Men det oaktadt i. har den engelska sidentillverkningen tagit 1l ny fart för hvarje gång. När det i Frank-1 rike har varit fråga om att belägga hvit-j betsgocker med samma afgift som rörsoc-j: ker, ha raffinvadörerna af inhemskt socker betett sig som förtviflade; de voro uppoftrade, ruinerade, dödsens barn. Regerimgen var nog naiv att tro dem på deras ord och föreslog en mycket farlig uppgörelse, nemligen att staten skulle inlösa aila då existelj raade raffioaderier för inhemskt socker och förbjuda framtida tillverkning af hvitbets I. socker inom Frankrike. Deputeradekamma-: ren visade sig bättre förstå saken; den förändrade lagförslaget och inörde jemlikhet i beskattning ä begge slagen af socker, dock med en lämplig öfvergång. Följden har blifvit den väl bekanta, att hvitbetan blom strar bättre än någonsin. Alven före 1548 års förändriog måste kolonialsocker-indu strien bedja om vackert väder och nu för tiden dräger det inhemska sockret högre skatt än kolonialsockret, hvilket dock icke är billigt. — Men vi skulle komma i förlä genhet för valet i följd af exemplens mängd, om vi skulle visa att saknaden af utländsk täflan mycket ofta är skuld till att indu strien, icke gör så stora fromsteg som den borde. Mångfaldiga exempel från olika visa alt det går an att drifva fabri fördel utan tt understöd dertill beht rotektionismens omväg. Man behöfver blott etrakta Schweiz. Der tillverkas nu alla slags bomulisgarn och -väfnader, siden, maskiner och redskap, utan att man tager sin tillflykt till tullskyddet, hvilket protektionisterna förmena vara så oumbärligt; och man bergar sig utomordentligt väl utan det. Hvarför skulle andra icke kunna berga sig lika bra? Schweizarne äro kunnigt och drittigt folk, men icke bafva de monopol på kunnighet och drift. De hafva flera ofördelaktiga fösbållanden att strida emot; de hafva långt till stapelstäder, ega inga jernbruk och måste hemta billigt jern från England; men alla dessa hinder hafva de besegrat. Ett annat bevis kan hemtas ur de större staternas officiella berättelser. Frankrike, England och Tyskland exportera ungefär samma v: ror, nemligan bomulls-, siden-, ylle-, linne-, och blandede väfvader, till sådana marknader, der införselafgifterna äro lika för alla tre. Allesamman afsästa sina varor med fördel; de kunna således mycket väl uthärda täflon med hvarandra . eller behöfva bara göra sig litet besvär för; att stå på eamma ståndpunkt i alla hufvudsakliga fabriksgrenar. l Till slut är det en sanning, som man kun1 g l 1 j ; ske kunde bestrida före 18551, men som verldsutställningen i Londoa har lagt klart i dagen, alt de stora nationer hvilka taga: del i den vesterländsha eivilisatiosen, äuda från Rysslands ösira pränser till Förenta: va utkanter, nästen alla stå: Staterpas vestli kvunkt af indas