Dagens post har nu medfört officiell bekräftelse på Englands vägrande svar å den af kejsar Napoleon utfärdade inbjudning till en kongress. London Gazette har i dessa dagar offentliggjort den korrespondens, som öfver denna fråga egt rum emellan de båda kabinetterna. De nu offentliggjorda handlingarne utgöras af fem skrifvelser. De båda första äro kejsarens till drottningen ställda bref, hvars innehåll är alldeles lika med den till tyska förbundet sflåtna skrifvelse, samt drottningens svar, hvaruti hon, efter några uttryck af aktning och tilltredsställelse, förklarar frågan böra hänskjutas till ministrarne, hvarefter ett definitivt svar kommer att lemnas genom statssekreteraren för utrikesärendena. Den tredje skrifvelsen är en deesch från grefve Russell af den 11 November till engelska ambassadören i Paris, lord Cowley. Lord Russell framställer i denna depesch åtskilliga anmärkningar och betänkligheter i afseende på den föreslagna kongressen, och fäster uppmärksamheten deruppå, att de uti 1813 års trakteter gjorda stadganden, ehuru till en del upphäfda eller modifierade, dock ännu utgöra grunden för Europas statsrättsliga förhållanden. Han erinrar derpå om huru, när på kongressen i Verona 1823 de fem stormakternas miaistrar sammanträdde i och för spanska frågan, fyra af dessa makter bragte sina beslut till verkställighet medelst vapenmakt, i trots af Englands protest deremot, och frametäller i anledning häraf följande fråga: Koramer detta exempel att i händelse af bristande öfverensstämmelse följas på den nu föreslagna kongressen?4 Lorden förklarer sin regering benägen att med Frankrike och andra makter på diplomatisk väg diskutera alla de bestämda frågor, hvilkas lösning skulle kunna erhållas. Men han skulle hysa mera farhågor än förtroende om frågan blefve om en kongress af suveräner och ministrar, sammanträdande utan bestämdt arte diskuterande öfver Europas karta och sålunda framkailande förhoppningar och önskningar, hvilka de skulle finna sig oförmögna att tillfredsställa eller nedtysta. 4Hennes majestäts regering, förklarar slutligen lord Russell, har inga anledningar till tvifvel, att ju icke kejsar Napoleon skulle på en sådan kongress medföra en anda af moderation och rättvisa. Hon är öfvertygad derom, att hans syfte är att gifva säkerhet åt Europas fred. Enda frågan är att bestämma genom hvilka medel etta syfte skall uppnås. På denna förfrågan afgaf Frankrikes utrikesminister, herr Drouyn de Lhuys, från Compiegnes slott ett den 23 November dateradt och till markisen Cadore ställdt svar. I detta svar förklarar ministern, att den kejserliga regeringen icke har någon afeigt att hvarken rättfärdiga eller kritisera Wienertraktaten. Och kejsaren hade i sina sednaste bref till suverä erna förklarat, att 1815 års diplomatiska handlingar utgöra den grund, på hvilken för närvarande Europas politiska bygenad hvilar. Men just detta utgör enligt hahs tanke ett vilkorligt skäl att undersöka huruvida icke. denna gruad befinnes skadad. Och är man ej berättigad att tro, att de vigtiga förändringar den undergått, i viss mån förminskat det helas harmoni och jemvigt? I stället för att öfverlemna lösningen af alla dessa tvister, åt våldet och slumpen, vore det icke bättre att medelst en gemensam öfverenskommelse erhålla en billig lösning, och derpå genom en revision sanktionera de vidtagna förändringarne? Hr Drouyn de Lhuys fäster vidare uppmärksamheten på att de frågor, som skulle föranleda ett krig, icke intressera Frankrike annat än indirekt, och att kejsaren i sin egenskap af en nykommen bland suveränerna icke anser sig ha rätt att åtaga sig rollen af en skiljedomare och att på för hand för de andra hofven bestämna den föreslagna kongressens program. Efter att ha fulländat denna lika blygsamma som förmodligen uppriktigt men.de teckning at sin herres ställning inom EuroBa, formulerar den franska ministern de mert framstående af de frågor, som skulle