STOCKHOLM der 25 Nov. Bref från Köpenhamn. (Från Aftonbladets korrespondent.) Köpenhamn den 21 Nov. Den 18 November skref konung Kristian den nionde under den gemensamma författningen för konungariket och Slesvig. Han betänkte sig således i omkring 3 gånger 24 timmar, hvilket är den tid under hvilken konungen i allmänhet har målen hos sig, invan de föredragas i statsrådet. Han skall ha beledsagat sin underskrift med följande ord: 4Jag mottager denna författning såsom ett heligt arf efter min företrädare; mina ministrar veta, att jag icke har delat denna politik; men mitt folk önskar det, och jag stadfäster dertöre författvingen, de få bära ansvaret. Det gick en ögonblicklig lättnad genom staden och väl också landet, när underskriften blifvit gjord; ty hvilka följder er vägran kunde ha medfört, hvilka krafter som skulle ha kommit i rörelse, med hvilket ändamål och till hvad omfång, det kunde ingen säga och ingen beräkna. Det var intressant att se, huru många af dem, hvilka dagen förut eller ännu samma dag varit ursinniga öfver att konungen betänkte sig, nu plötslig kände ett behof att tacka honom och längtade efter att få uppstämma ett hurrarop för honom. Så till vida var de upprörda dagarnes enighet bruten: somliga kastade blicken på den nuvarande stunden, på ögonblickets handling; författningsförslaget saknade konungens underskrift, det var af intet värde, om han vägrade att skrifva under; han hade betänkt sig, men han hade segrat öfver sina tvitvel och sina böjelser; han hade uppfyllt hvad folket ön skat; han hade blott haft tillfälle att taga ett enda steg på regeringsbanan; men detta steg hade han tagit väl; skulle vi då ej egna honom en uppmuntrande tacksamhetsgärd? -Så resonerade man å ena sidan; å den andra kastade man blicken tillbaka på den tunga vandring Danmark gjort i 16 långa år; ändtligen ha vi uppnått ett mål, men ett mål som blott är en begynnelse, som har n lång och besvärlig ytterligare utveckling till vilkor. Denna utveckling ha vi sam: manbundit med Fredrik den sjundes lif, hans, som sög sin själs bästa näring ur sitt folks fria kärlek, bans, som visste, att från Tyskland, våra arffienders rike, är al Danmarks olycka kommen. Konung Fredrik är död, den nya konungen har tiliträdt regeringen med att förklara, att ban icke delar denna politik; han följer den, derföre att folket önskar den; men ministrarne skola bära ansvaret; vi ha åter fått en tysk dynasti; i Tyskland har den sin slägt, i Tyskland sina förbindelser, om också lygkan bar spridt des: namn och krets till fjerran länder. Böra vi ej vara bekymrade öfver att vår politik skall ledas af den nya konungen, om hvilken vi blott känna detta, men för öfrigt ingenting; vi kunna ej tacka honom, utan att i samma stund tillägga, att bekymmer för vårt land och vår framtid tynga vårt sinne, vi kunna ej skänka honom ett hurra! Detta var det andra betraktelsesättet, och dessa båda sätt att se saken ha söndrat köpenhamnarne från onsdagen till tredagen, på hvilken dag riks rådet skulle lyekönska konungen och tacka för underskriften; man tyckte att befolkningen vid detta tillfälle kunde sluta sig till och med ett hurrah! bekräfta riksrådets tacksä else. Riksrådet framförde sin helsning, vilken det uppskjutit till dess underskriften var besluten, i fredags, och utanför Christiansborgs slott samlade sig en stor menniskomassa dels af jublande och dels afnyfikna. Riksrådets ordförande lyckönskade konungen och tackade bonom för under. skriften ; likaledes frambar han rådets helsning till drottningen. Konungen tackade och bad riksråden icke undra på, atthan utbedt sig betänketid, men han tillade, alt han nu efter mogen öfverläggning underskrifvit med godt mod. Derefter visade sig konungen och den kongl. familjen i slottets fönster och emottogs med den första hyllningen af folket, hurrarop från den församlade mäng den. Konungen tackade för tillgifvenhets yttrinogarna och bad de församlade förena sig med honom i ett 4Gud bevare Danmark! Detta var de första dagarne, den första spänningen och dess upphörande; nu vända vi tillbaka till mera lugn; nu kläder sig hela landet i sorg efter sin döda konung. Men buru länge få vi luga? Det tyckes ju blåsa friskt upp från södern; alla de slesvig holsteinska radomontaderna från 1848 upp repas, Sachsen-Meinungen och Sachsen-Dei nungen, eller hvad de nu heta alla dessa småkräk, ha redan börjat stycka landet, och Fredrik af Augustenborg har, såsom han proklamerar, redan tillträdt regeringen. Han har likasom den store Arkimedes valt en unkt utanför sin verld, för att så mycket bättre regera den, och hans punkt är slottet Dobzig; der sitter han och rör på SlesvigHolstein. Badensarna tvioga förbundet att förklara sig, de låta sitt sändebud tillika fungera såsom sändebud för Augustenbor garen; således uppträda der två sändebud för Holstein, hvilka skola tvista om hvem som är den rätta. Österrike skall er känna konung Kristian till följd af Londonprotokollet ; men Preussen rustar sig mot oss; nu skall Fredrik Wilhelm Eröfraren visa sig i sin storhet. Vigå således ett krig till mötes, väl icke ett krig för ett öfver skridande at exekutionen, utan en strid mot röfvare, en strid för vår nya konungs arfländer och rättigheter. Uuder denna form ha vi icke förut tänkt oss kriget eller åtminstone dess början, men Tysklands vilja blir onekligen derigenom ännu klarare och otvetydigare för hela Europa och, såsom jag hoppas, äfven för den nya danska konungen! I dag komma ytterligare 10,000 mean att uppbädas och order ha blifvit utedan ot aastning af fartvo. Lät det!