inga fullgiltiga slutsatser dragas om huruvida kongressen kommer att sammanträda eller icke. För egen del tror jag det vore en olycka för Europa, om detta högsinnade försök att jemna de öfverallt och ofta under gräsligt utpräglade former sig företeende svårigheterna, icke skulle bära de frukter söm deraf kunde skördas. Detta skulle förefalla mig så mycket beklagligare,: som derigenom hoppet skulle tillintetgöras att bereda en fredlig lösning bland annat åt en brännande fråga, som ligger oss ganska nära och till hvilken jag ber att nu få öfvergå. Jag behöfver icke säga eder, mina herrar, att jag menar den 8. k. danska frågan. För hvar och en af eder är kändt att denna fråga under sednast förflutna vecka antagit en helt annan och ny karakter, och hvad som under de sednaste dagarne med afseende derpå sig tilldragit, är, åtminstone i sina allmänna och hufvudsakliga drag, för alla bekant. Den stora och djupt kända förlust som Danmark, genom en högt älskad och af en uppriktig kärlek högeligen förtjent konungs oförmodade bortgång den 15 dennes, lidit, och som försatt hela danska folket i den rättmätigaste sorg, blef redan samma afton här bekant. Denna smärtsamma tilldragölse öppnade en ny del af Danmarks tideöcker. Den högt frejdade, på hugstora konungar rikt begåfvade ätt, som i 400 år burit Danmarks krona, utslocknade. Detta fall hade länge varit förutsedt, men verkligheten inträffade oförväntadt, och skilsmessun händes för Danmark bitter. På detta lands öden hade tankarne dock långt förut varit fästade. Den oro och de oordningar, hvilka särdeles uti ett af stridiga elementer sammansatt land skulle uppkomma, om tronföljden icke på förhand varit bestämd, hade gifvit Europas makter anledning att i tid taga denna fråga i öfvervägande, och efter långvariga underhandlingar afslutades i London den 8 Maj 1852, mellan Danmark å ena sidan, samt de Förenade rikena, England, Frankrike, Preus sen, Ryssland och Österrike å den andra, en konvention, beräknad att trygga den danska monarkiens sgjelfständigbet och integritet, och hvarigenom prins Christian af Holstein-Gläcksborg förklarades : arftagare till danska tronen med alla de till denna monarki hörande länder. Denna töguulga afhandling bar ingått i Europas statsrätt. Dess giltighet är ej underkastad tvifvel. Också beslöt K M:t genast alt till Köpenhamn afsända ett utomordentligt sändebud för att betyga sitt ömma och bhjertliga deltagande i Danmarks förlust af en älskad konung, och dess cgen sorg vid mistningen af en bopröfvad och trofast vän, samt att tillika frambära dess lyckönskningar till konung Christian IX med anledniog af Dess uppstigande vr? 2 Danmarks tron. Denna beskickning :. vuras genom afsändandet af ett danskt utomordentligt sändebud, redan på väg till S.ockholm. Den rpelitik de förenade rikena med af seende å Daumark följt, har ingentiog at förneka, in: nting alt förhemliga. Den lig Fa öppet om eu dag för hvar och en som ehagat deref taga kännedom. Den har-— åtminstone under de snart 6 år, som jar haft mig anförtrodt statsministersembetet — alltid varit densamma, utan att vackla, utav! att svigta. Vi hafva alltid förklarat att de; federala tvistigheter, uti hvilka Danomark,; med af-ecmile å de tyska hertigdömena, va: I rit mer ka förbundet invecklodt, icke! vore a ion kap att påkalla eller medgitva vår inbior niog; men tillika, att vi aldrig med lik; het skulle kunna åse ett anfall å de ör. sill danska monarkien hörande andsdeler I! kiigheten af de skäl som begrundat 4... Svigt, träder nu i dagen. En sönderstyck: ins af danska konungariket föreslås öppet ar en pretendent, som icke sakpar understöd. De mäktigaste beskyddare han söker, har han dock ännu icke funnit, och skall ej heller, jag vågur derom vara öfvertygad, fiana; men en brandfackla är dock utkastad i norden, hvars sken kan ko nma att belysa äfven våra kuster. Under sådana förhållanden är det som vi böre, vi måste vara betänkta på vårt för svar. Hvilken utsträckning, hvilken omfattnivg) en möjligen vppstående strid kan komma att taga, lärer ingen med visshet kunna förutsäga. Men så mycket är säkert, att hvart. och en har skyldighet att tänka på sitt eget hus, och det är färpå, som Kongl. Maj:(sj: nu föredregna proposition syftar. Det torde väntas att jag nämner något om de underhandlingar hvilka, enligt hvad allmänt varit sagdt, under de seduast förflutna månaderna med Danmark varit. plägade. Att sådana egt rum, är ganska visst, och Kongl. Maj:t har uti sin i dag föredragana nådiga proposition dem omförmält. Att de varit förda på samma grunder, hvilkas följd riktiga tillänpning jag nyligen omnämnande. lärer ej kunna betviflas. De hafva egtrumti i samråd med de mäktigare stater, med hvilka vi genom närrsera vänskapsband äro förenade. Då de ännu sv:tcå Mirer ingen förvänta att jag derom meddelar värmare upplysningar. Att öfverdrifna rykten derom varit gängse, lärer ej kunna tillvitas Kongl. Moj:ts regering; att dessa icke blifvit ve-T derlagda — ett i allmänhet otacksamt göromål så länge ej sjelfva handliogarne kunna framläggas — har möjligen haft sin grund. deruti, att om sjelfva deras öfverårilt för Danmark kunnat innebära någon nytta, hade j: varit orätt och oklokt atttillintetgöra denna. : Ställningen är nu helt annen och kan föl. reskrifva andra åsigter. Vi se med smärta i en nation, mot hvilken vi äro långt ifrån att hysa någon ovilj:, utan med hvilken vi tvärtom lifligt skulle önska att bibehålla hittills bestående vänskapliga förbindelser, lysten att dra i härnad mot ett svagare folk. med hvilket vi genom stamförvandtskapens ban: äro befryndade. Ensamma kunna och förmå vi ej värna det. men vi skola hoppas att Europa i skall tillåta en såji skriande orättvisa fullbordas, äcnu ner, attls sans och besinning: skola återvända. Underii tiden måste K. M:ts regering förbehålla sig ( att. efter sig förteende omständigheter, fattal: