Den blinde korgmakaren Carl Björklund, förr en rask och hurtig kusk, ehuru från tolf års ålder blind på ena ögat, hade för tem år sedan den förfärliga olyckan att genom den grå starren äfven förlora synen på et andra. Han var då tjugufyra år gammal och för alltid beröfvad hoppet, att någonsin mer få skåda dagens ljus. Han blef då intagen på institutet för döfstumma och blinda och undervisades, under detrenne år han der vistades, i korgmakareyket, deri han vann en ytterligare färdighet under två års lärotid hos korgfabrikör Miiller här i staden. Nu är han dock utan plats och eger ingen annan utväg än att med bäfvan och ångest fly till allmänhetens sällan förgäfves anropade medlidande. Hvart skall han taga vägen, om denna enda väg för honom stänges .. om intet hjerta röres af hans nöd och intet öra lyssnar till hans klagan? Han är ung — endast tjugonio år. Han kan och vill arbeta; men det fattas honom medel till erhållande af verktyg och materialier, för att på egen hand kunna drifva det yrke han lärt. Adle menniskovänner! Räcken honom en skärf, om än aldrig så ringa. Besinnen, att I dermed rädden en af oförvållad olycka träffad medmenniska från nöd och elände, från att talla samhället till last, eller — hvad värre är — att falla i förtviflan och bli ett lätjans och lasternas säkra byte. Besinnen huru det måtte kännas, att vara sten blind, utfattig, ensam i verlden, utan stöd, utan anhöriga och vänner, eller mäktiga gynnare, utan allt; förutom hoppet, att Gud måtte tända medlidandets gnista i ett och annat menniskohjerta. För dem, som godhetsfullt fästa sig vid denna uppmaning till välgörenhet, finnes listor till gåfvors antecknande hos hrr bokhandlare Rydelius, Regeringsgatan 28 och Svanström vid Södermalmstorg samt på Dagligt Allehandakontoret. På det förstnämnda stället finnes så väl direktör Borgs som korgfabrikör Millers skriftliga ing angående den hjelpbehöfvandes frejd.