ledning för bedömandet af jordkroppens massiva skal, hvilket omgifver den flytande massa, som förmodas upptylla hela jordens inre; men den är också af stor praktisk betydelse, enär den bestämmer det djup, till hvilket det är möjligt att nedtränga för brytningen af kol och andra ämnen ur grutvorna. Den djupaste kolgrutvan här i distriktet är Monkwearmout-grufvan, hvars djup är 1900 fot under jordytan och i det närmaste samma djup under hafvet. Den i det nedersta lagret der iakttagna temperaturen öfverensstämmer mycket noga med. den, som observerats på andra ställen, och utvisar att temperaturen ökas med 1 grad å Fabrenheits termometer för hvarje 103 ot (1 grad Reaumur för hvarie 142 fot) som man stiger ned. (Dessa tal uppgifvas dock olika af olika naturforskare.) Antages pu de smälta massornas temperatur i Jordens inre vara 3000 grader Fahrenheit ( 1300 grader Reaumur), samt att värmen fortfar att ökas i samma förhållande (hvilket dock icke är fullt säkert), så skall tjockleken af det solida lagret, som skiljer 088 från den heta oceanen under våra tötter, icke vara mer än 8 mil, en tjocklek som lämpligt kan jemföras med den fina hinnan öfver ett sviskon, när den förra be traktas i förhållande till denna frukt. På ett djup af 4200 fot, hvilket anses såsom det största, från hvilket vi åro i stånd att bryta stenkolen, torde värmen sannolikt öfverstiga den gräns, innan för hvilken menniskan förmår att uppehålla lifvet. I Monkwearmout-grufvan, hvars djup icke är hälften häraf, är luftens temperatur vid det nedersta lagret 84 gr. Fahrenheit (23 grader Reaumur), hvilken är omkring den högsta temperatur, i hvilken grufarbetarne kunna uthärda de stora ansträngningar, som äro förenade med kolens utbrytning och transport. Den tid, under hvilken vi ännu förmå att bearbeta våra kolgrufvor, måste derföre troligen reduceras något, med hänsyn till hvad som förr uppgifvits, då man har föreställt sig möjligheten af att kunna arbeta på större djup än det på grund af temperaturen låtit sig göra. Innan jag afslutar mina betraktelser öfver stenkolen, torde det vara lämpligt meddela den upptäckt Barthelot nyligen har gjort af en art kolväte, hvars ljusstyrka är dubbelt 2å stor som den, hvilken frambringas at vanlig kolgas. Han var så lycklig att finna denna gas genom att leda vätgas öfver två kupoler af ett kraftigt elektriskt batteri. Denna gas har sedermera utvecklats af andra, och har man nu all anledning hoppas att den nya gasen skall kunna göras användbar vid allmän belysning. Sålunda inträffar att upptäckter, som i förstone blott synas hafva ett vetenskapligt intresse, hastigt steg för steg leda till praktiska resul tater, som hafva stor betydelse för menniskorna. I det föregående framstälide jag solen sgåsom den källa, från hvilken rörelsekrat(i ten på jorden har sitt ursprung, och jag kan derföre icke underlåta att omtala de upptäckter, som i en nyare tid äro gjorda med hänsyn till denna kraftfulia kropp. Afl: alla de resultater, till hvilka vetenskapen i de sednare åren kommit, finnes icke något, som i högre grad har öfverraskat oss än det, genom hvilket vi förmått undersöka de äm nen, af hvilka solen är sammansatt, och som påvisa att de i det minsta till en stor del äro identiska med de ämnen, som vi finna på vår egen planet. Bunsens och Kirchhoffs undersökningar af spektret hafva icke allenast angifvit detta, utan de hafva äfven gagnat till att bekräfta våra tidigare förmodanden om den lysande massa som omgitver solkroppen. Derjemte bör jag omtala mr Nasmyths märkliga upptäckt i samma riktning, i det att han har sett att solens lysande yta är sammansatt af en stor mängd upphöjda, på hvarandra lagrade, till uteeendet massiva kropjar, danade ungefärligen som pilblad och flätade in i hvarandra i alla riktningar. De äro så regelmessigt formade och likna hvarandra i så hög grad såväl till form som i storlek, att en af våra mest utmärkta lärde derigenom har blifvit Jedd till den förmodan, att de äro organiska kroppar, möjligen äfven i lefvande tillstånd, och att de i hvarje fall stå i förbindelse med eller framkalla solens lysande och värmande egenskaper. Dessa mystiska kroppar, hvilka, sedan mr Nasmyth upptäckte dem, äfven äro observerade af andra vetenskapsmän, äntagas vara icke mindre än omkring 250 mil långa och 25 mil breda. I de utomordentligt stora klyftor i solfotosferen, som vi benämna solens fläckar?, ses ändpunkterna ef alla de omgifvande bladlika kropparne inåt vända och bilda likasom fransar alltifrån öppningarnes öfversta rand till långt ner i afgrunden. Stundom bildar sig en bro tvärsötver öppningen, i hvilken de skilda delarne synas fästade vid hvarandra genom en inre tilldragningskraft. Jag kan icke tänka mig något föremål som i högre grad förtjenar att blifva undersökt af astronomerna än juet detta. Den öfverensstämmelse och inre förbindelse, som tyckas förefinnas emellan de verksamma krafterna på solens yta och magnetismen på jorden, är likaledes ett föremål som väl förtjenar en alldeles speciel uppmärksamhet, hvilken också kommer den till del, icke allenast af detta sällskap, men äfven af utmärkta män, såsom t. ex. general Sabine. gom dervå uppoffrar CN on RR DR DD OD be AR fr Jo JA SR