STOCEHOLM den 29 Okt. Ryssland och Skandinavien. I. Ryssland har — såsom vi uti en föregående artikel sökt ådagalägga — ganska vigliga skäl att söka bindra Danmarks närmare anslutning till Skandinavien och att understödja Tysklands fordringar på upprätthållandet af en dansk-tysk helstat, hvilken — det veta båda mycket väl och det har de sednaste tio årens erfarenhet tillräckligt konstaterat — endast kan samrnanhållas genom absolutismen, och hvilkens oundgängliga konseqvenser derföre äro undertryckandet ef all konstitutionel och nationel utveckling i Danmark. Ryssland bar också gjort allt hvad i dess förmåga stått för att motarbeta och hindra den politik, seom sträfvar att grundlägga ett konstitutionelt Danmark intill Eidern4, hvilket har sin naturliga stödjepunkt i de skandinaviska brödrarikena och ovilkorligt måste tendera till upprättandet af ett skandinaviskt statsförbund. Då Holstein år 1851 var besatt af öslerrikiska trupper och då man för ingen del ville utrymma detta land innan, danska regeringen hade uppgifvit planen till Slesvigs inkorporation, d. v. 8 den danska Grundlovens utsträckning äfven till Slesvig, och då man från dansk sida af alla krafter pro testerade mot denna obefogade inblandning i Danmarks inre angelägenheter, då var det Ryssland, som bestämdt afvisade denna danska protest; det var Rysland som tvan konungen af Danmark att gifva efter och som bragte till styret i Danmark män, hvilka sedermera per fas et nefas genomdrefvo den tronföljdslag, om hvilken vi förut talat. Så uppträdde Nicolaus. Så har äfven Alexander II uppträdt. Då lord John Russell kom med sitt s. k. bemedliogsförslag, som han ganska riktigt skämdes för att meddela det svenska kabinettet och som i sjelfva verket endast utgjorde ett uppkok på Tysklands alldeles grundlösa anspråk och påståenden, blef detta förslag ifrigt understödt från den ryska sidan. Det är detta olyckliga Cbemedlingsförslagt, öfver hvilket allmänna opinionen i England med så mycken skärpa och bitterhet brutit stafven, och hvilket gitvit tyska förbundsdagen hoppet om att det kunde gå an att låta det nu komma till handgripligheter. Heit nyligen har också en rysk not förklarat alla Tysklands anspråk fullkomligt berättigade och förmanat Danmark att icke försvara sig emot det angrepp, som tyskarne vilja inleda och maskera under namnet af en förbundsexekution. Ryska diplomatien ser fullkomligt klart, att det konstitutionella och nationella och till följd deraf skandinaviska parti, som, kraftigt uppburet af nationens stora mejoritet, nu är vid styret i Danmark och som har ett så godt stöd i kung Fredrik den sjundes liberala och nationeila tänkesätt, är och till följd af sakernas natur mäste vara fiendtligt sinoadt emot Ryssland och genom sin politik, om den kan genomföras, skulle bringa Danmark i den ställning, att Danmerk i fullkomligt samma mått som Sverge vore Rysslands naturliga motståndare i alla dess planer och på alla punkter, der dess intressen ville göra sig gällande. Det lilla parti inom den danska monarkien, hvilket man kan betrakta såsom helstatspartiet, består, som bekant, af några få äldre, absolutistiskt uppfostrade embetsimän och en mycket liten och obetydlig adlig fraktion, till hälften af tysk börd och derföre utan dansk nationalkänsla, samt elutli gen junkrarne i Holstein och det sydligaste Slesvig. Detta parti som andligen är mycket nära beslägtalt med det som nu regerar i Preussen, är i likhet med de preussiska junkrarne, alldeles rysksinnadt. Man behöfver blott läsa de artiklar, som Dagligt Allehanda nyligen gjorde sig besvär att, för vissa goda ändamål, aftrycka ur det usla tidningsbladet ?Flyvepostea?, för att öfverlyga gig derom. Skulle nu Danmark bii utsatt för ett så hårdt tryck söderifrån, att det måste uppgifva sitt nuvarande mål, Holsteins utsöndring och Slesvigs förening med konungariket till en koastitutionel organism, så skulle oundvikligen detta helstatsparti återigen komma till styret; ty der vore då ingen annan utväg än att åter göra ett försök med upprättandet af den tysk danska helsta ten och dertillkunde inger, hvarken af det nationelt-liberala eller det demokratiska partiet låna sin hand, isynaerhet sora nu äfven bondevänneraa? börjat få ögonen öppna för hvad som är Danmarks och demokratiens eget bästa. Skulle detta ske — och det kan blow afvärjas derigenom att det nationella Danmark känner sig starkt nog att trots Tysklands hotelser genomföra emancipationen från Tyekland — skulle det ske, så skulle Ryssland hafva, hvad detunder åren 1851— 54 hade i den dåvarande helstatsregeringen, en uppsättning af lydiga tjenare, som emot den danskt-nationella oppositionen stödde sig på Ryssland och derföre måste göra denna makt till viljes i allt hvad den kunde begära. Bletve det möjligt för Ryssland att, genom att skjuta tyska förbundsdagen framför sig, framtvinga en sådan förändring i Danmark under nuvarande politiska konjunkturer, skulle derigenom vara ganska mycket vun