LEILA URORMUE II. Vv. V CRESaCK ValkOom men åter till fosterlandet, och uttalade sin öfvertygelse att, om det en gång gäller, han skall i fosterlandets tjenst tillgodugöra de insigter och den erfarenhet han förvärfvati amerikanska unionens leder. Skälen dracks under lifliga hurrarop, hvarefter följande af kapt. O. v. Knorring författade verser, som tryckta utdelades, afsjöngos af militärsällskapets sångk (Xelod : Orsa marschen.) Mandom, mod och morska män Finns i gamla Sverige äns — Derpå har på fornsvenskt vis Du gett verlden nytt bevis: Gettysburg, Fredriksburg, Gains-mills och Antietam, Der Du frihetsfanan följt, Dig med friska lagrar höljt. Då Du stred i fjerran land, För att lossa slafvens band, Hjelteära Du dig vann, Aktning, hyllning, djup och sann Tyranni, Barbari Måste vika, der Du kom, Kämpande med lejonmod För en ädel sak och god. Frejdadt ren i tordna dar Af gewraln, din faders far, Hjeltenamnet, som Du ärft, Med ng ära Du kringhvärft. Äfven här, Liksom der Under Mac-Clellam och Meade, Med hvar vunnen segerkrans Du ditt namn gaf ökad glans. Derför är Du också värd Utaf oss en aktningsgärd, Och oskrymtadt ge vi den, Som det höfves krigets min, Utan prål; Blott en skål För vår tappre hedersgäst, Som uti ett blodigt krig Hedrat Sverige, hedrat sig. Tack för att Du häfdat har Ryktet ifrån fordna dar: Att de svenska gossar blå Tappert en mot tio gå. Sådant sätt Ger Dig rätt Till kamraters tacksamhet; Derföre vi sjunga: tack! Skål för Erast von Vegesack! a Majoren frib. Fock föredrog i sammanheng med den nyss tömda skalen följande ef bravorop ofta albrutna versifierade föredrag: Oss saga har berättat hur långt i fordom tid De svenske kämpar drogo till örlog och till strid. I. Myklagård kring Cesar de höjlo trogen vakt, Och turkar och barbarer om lif och gods de bragt. Hur våra fäder grundlagt ett rike stolt och stort Uti de frankers länder vi ert alla sport. Ej Albions långa noter, ej moskoviters svärd Förmådde hindra nordmän på deras segerfärd. I tvänne långa sekler på hvarje blodigt fält, Der det för Rätt och Sannings en ädel kamp har gällt, Historien förtäljer om svenska gossar blå Hur de vid kungens sida i kulregn månde stå. Och från den sista striden, der lömskt OSS ry Det land vår kärlek vunnit och Ehrensvär gjort tryggt; Uppå historiens taflor vi läsa många namn, Som lefva medan flera gått ner i glömskans famn. O, Vegesack! huru strålar ej Ditt i ringen der! Ack! hvad den generalen armå och folk var kär! Och detta namn, det sköna, förutan fläck och flärd; Det har du frejdat, broder! det arfvet var du värd! Med mod och redlig vilja du började din stråt, Bröt lansar blott på möten och vägar mellanåt, Men manade trumpeten till strid i fjerran land, Då klappade ditt hjerta, kring svärdet knöts din hand. Och när nu sist den kampen för menskorätt bröt ut, Hvars lösen var att göra på slafveriet slut; Då ryckte du ur slidan din farfars goda svärd Och öfver Oceanen drog till den Nya verld. Du bytte fredens dagar mot krigets storm och nöd At stjernbanerets kämpar din arm ditt bröst du jöd, Vårt öga med beundran i striderna dig följt, Med stolthet vi ha räknat de lagrar som dig höljt. Vi sågo din förtviflan inom Fort Moaros vall, Att endast kunna lyss till Monitors dofva skall, Du krigardopet erhöll i böljan utaf blod Då vid Hanover Court House som frivillig du stod. Och för gallant behariour Butterfields stabschef ef. Men snart ifrån pulpeten dig krigets åskor dref, För rullor och förslager vid Gainswill var ej tid Der åtta timmar gällde på lif och död en strid. Af flyende du samlar en hop af tusen män Och slåss dermed mot Stonevall af sjelfva djefvulen. Af öfvermakten tvingad, du bakom floden drar Sen af din trupp trehundra på platsen stannat qvar. För Newyorks volontärer du nu befälet fick, Som chef för regementet till nya bragder gick. Vid Antitgtam fattar dess sjunkande baner Och fienden som segrat sig nu besegrad ser. Vid Chancellorsville vi tyckte: nu går I fan i våld, Nu är vår käcke Vegesack förlorad, han är såld; Off cerare, soldater der stupa tusental, Du föll — men för att uppstå befordrad till general. Med spillror af din skara, vi nu ditt intåg se I Newyork, der med bommor de helsas hjeltarne, Men ack! vi se ock smärtan, då du ej trösta kan De arme, som förlorat en bror, en son, en man. Säg har din norna, Uroder! i örat hviskat om Hur nordisk frihet hetas? — Var det derför du kom Att öfver gulbLlå led få Sverges fana svinga? Och för ditt fosterland få draga härdad klinga? Friboren viking glömmer ej fädrens fria jord! Se flaggan högt på masten den visar emot nord, i Snart ligger draken ankrad vid Lögarns väna ust, Dit skaror skynda neder med fröjd och hjertans lust. Då ljuder ett välkommen! ur vapenbröders bröst, Då fylles glädjebägarn, di höjes sångarns röst, Som minnesgod förtäljer om strid på Jaad och sjö. Då sväller krigarns hjerta, då tåras fager mö. Till slut med svärd och sköldar det göres vapengny, Och jublet klingar herrligt och friskt mat högan tky. Haf tack! kamrat för hedern du gjort din fo sterbygd, Skål! för din unga ära! — för gammal riddar