STOCKHOLM den 27 Okt. Hvad uträttar man genom att, på den punkt sakerna pu stå, uppträda emot vår regerings politik i den danska frågan? Jo, 4 fall man dermed uträitar någonting, så är det att man i någoa mån gör kriget mera sanvolikt, att man uppmuntrar tyskarne till inkräktningsförsök ; och man arbetar sålunda i sjelfva verket i krigisk syftning, då man tror sig verka för fredens bevarande. Svenska regeringens närmaste intresse i denna sak för ögonblicket är att genom allt sitt inflytande på diplomatisk väg och genom ett värdigt och energiskt uppträdande söka atböja ett krig i D.nmark, som skulle vara i alla hänseenden högst olägli.t under nuvarande politiska konjunkturer. I samma ögonblick som svenska regeringen läte företå, ati den vore likgiltig och vill; förhålla sig passiv härutinnen, skulle angrej pet från tysk sida vara en afgjord sak och SvergeNorge skulle då några månader förr eller eednare vara inne uti striden. . För regeringen, som känner sakernas ställning och så nära följt deras utveckling, måste det vara klart, att om det blir krig, så blifva vi af omständigheternas makt inuragna deri, antingen regeringen på förhand undertecknat någon traktat eller ej. Det går nemligen ganska vigt för en publicistisk författare att, i det ögonblick det börjar se något allvarligt ut, kasta alla sympatier, alla ider om Nordens gemensamhet öfver bord och förklara, att deider, som på så kort tid gjort så stora eröfringar i trenae folks bjertan och öfvertygelser och som från ungdomen och från vetenskapsmännen trängt fram och gjort sig gällande bland de praktiska männnen, endast är en bubbla, som skänkt vär ungdom så många pvjutningsrika stunder?. En enskild kan måhända göra sådant utan att blygas, isynnerhet om han icke är begåfvad med nåot synnerligt mått af finkänslighet och om an har öfaing uti att ogeneradt flyga från den ena ytterligheten till den andra. Men att förutsätta det en regering, som anses veta hvad hon gör och som handlar med tanke på sin egen och landets värdighet och på ansvaret inför samtiden och efterverlden, skulle kunna bandla på samma sätt, innebär någonting orimligt. Vår regering har efter moget öfvervägande af alla förhållanden och omständigheter under flera år följt en bestämd politik i denna sak, om hvilken den inför Europa med hela öfvertygelsens kraft gjort gällande, att den berörer våra dyrbaraste intressen, vår frihet och oafhängighet. Denna politik har regeringen ganska öppet framlagt inför folkrepresentationerna i de förenade rikena, och dess meddelanden derutinnan ha blifvit helsade med det lifligaste bifall; man har icke hört en röst höja sig, för att klandra densamma. Skulle regeringen rygga tillbaka för konseqvenserna af denna politik, skulle den i ord eller handling förklara, att så länge det icke kostar någonting annat än litet bläck och vackra franska fraser, kunna vi visserligen vara med och på sådant sätt kämpa för en sak, som berörer våra heligaste och mest dyrbara intressen samt söka afvärja orättvisans och illfundighetens angrepp — men kommer handling i fråga, då får man ursäkta oss, då vilja vi icke vara med; — skulle regeringen göra någontin sådant — vi förutsätta det otänkbara — skulle hon rättvieligen tillvinna sig förakt från Danmarks, från vestmakternas, från Europas sida — ett förakt, som skulle återfalla på vårt land och som sannerligen icke ekulle vara särdeles egnadt att stärka vår ställning. En enskild jerson kan vara naiv nog att tala om den stora viost, som ernåtts genom de skardinaviska sträfvandena, dymedelst att det hädanefter är omöjligt att de tre folken någonsin kunna bli hvarandras fiender, på samma gång han gör sitt bästa att om möjligt vore framkalla hat och bitterhet emellan de tre brödrafolken. En regering med någon statsmannablick ser deremot mer än väl, att om man vill, att detta lyckliga broderskapsförhållande skall fort fara och utveckla sig till gagn för vår nationella kraft och oafhängighet, så får man icke betrakta det såsom likgiltigt, om ett af de skandinaviska folken ryckes bort ur brödraförbundet och genom materielt väld förvandlas till fiender, hvilka pu skulle bli oss långt farligare än i fordna tider, då man lyckades föra de nordiska folken mot hvarandra i en fiendskap, som uttömde de ras krafter och vållade deras vanmakt. Vi ha visserligen med en mäkta stor förvåning hört en stämma, som vi vant oss att höra höjas mot allt öfvervåld, allt för tryck, nu för en enda gång förkunna den satsen, att det icke vore någonting så synnerligen vådligt och svårt, om Tyskland uppslukade Danmark: tyskarne äro ju ett civiliseradt folk; de begagna icke knutpiskan och ha intet Siberien, dit de kunna drifva tusental af politiska fångar; Tyskland är ju tvärtom ganska frisinnadt! — Ja, låtom 0s3 då högtidligt erkänna, att vi jort detta frisinnade Tyskland en stor orätt, å vi egnat våra varmaste sympatier åt italienarne, då de sökt afskudda det tyska oket, åt ungrarne, då de förblödde för tyskt tyranni, hvilket måste taga det ryska tyranniet till sin bjelp för att riktigt grundligt kunna lära ungrarne sina civilisatoriska idter! Vi ha burit os8s bra dumt åt, då vi skänkte vårt bifall åt dessa polackar i Posen, som offrade sitt blod för att bli qvitt det ädla tyskeriets milda och förträffliga inverkan, då vi med nöje sågo huru det lilla Holland energiskt tillbakavisade Tysklands via Limburg gjorda alltför vänskapliga närmande, då vi burrade åt schweizarne, när de för några år eedan stodo upp säsom en man och skrämde Preussen från dess tillämnade visit, i akt och mening att på tyskt vis lära da Ahanratada Ålnbhardarna maraal