ide, jag kände mig underbart lätt och för. hoppningsfull. ) Efter en timmas vandring långsefter åkerjtegarne och genom en ung skogsdunge, ER vi vid kanten af skogen ett glimman ljus i en hydda. Min följeslagare efterhö made i tre repriser skrikst af en hök, hvilTket på samma sätt besvarades från hyddan, och efter en half timma hörde vi allvarsamma steg, och en gubbe i bonddrägt, med en halmhatt på hufvudet, framträdde till oss och helside med orden: Lofvad vare Jesus Kristus! Efter ett kort, hviskande samtal mellan min följeslagare och gubben inträdde vi uti hyddan och funno der groft linne, stöflor, boadrockar och mössor i ordning, hvilka vi påtogo innan vi begäfvo oss på vägen. Gubben förde oss genom en skog, brummande sagta för sig sjelf. Vi arbetade oss i mörkret genom skogssnåret, i det vi höllo fast i den gamles rockskört. Jag förstår ej, hvarefter den gamle lithauern rättade sig i det djupa mörker, som omgaf oss, för att ej gå vilse. Flera timmar hade vi påltt raskt framåt och det dagades då vi uppnådde en bred öppning i skogen. Här stanna vis, sade gubben till oss inom en half skola vi vara der. Derefter begaf han sig åt sidan, knäböjde och började bedja. Efter ungefär en half timma hörde vi från motsatta sidan af öppningen i skogen bullret af undanböjda grenar och varsamma steg samt liktidigt den karakteristiska signal, som tjenat oss såsom igenkänningstecken. Gubben upprepade signalen och straxt derpå tramkommo ur skogen gestalter, hvilka påtagligen bildade en framskjuten post. Alla buro grå, ända till knäet räckande rockar, sammanhållna af ett läderbälte samt fyrkantiga mössor. Deres vapen voro dubbelbössor och yxor, hvilka sistnämnda buros i gördeln. De förde med sig temligen stora räaslar af grofi lärft och ett jägarhora. Gubben och min ledsagare närmade sig dem och utbytte några ord med dem. Under tiden stod jag afsides, tyst och afvak(ande. Härpå gåfvo de en kort, afbruten hornsignal och giogo läångsefter öppningen på andra sidan om skogen. BSnart framkommo ur skogen på samma sätt klädda jägare, med en officer, klädd uti en söndereliten czasoera, i spetsen och bildade tigande en kedja långs skogsbrynet. Derefter följde i kolonner 300 jägare och 100 liemän. Man. såg inga vagnar, intel bagage. På stänger bars en mängd kistor, hvarati, såsom jag sedan erfor, förvarades ammunition. Man slog sig nu ned på den rymliga platsen och upplände eldar, på hvilka man i kittlar tilllagade sin mat. Man begagnade påtagligen denna hvilostund för att intaga sin måltid, men under en sådan tystnad, som om hela lägret bestått af idel döfstumma. Detta förundrade mig icke ringa, ty jag var van vid larmet och rörelsen i vårt läger. Slutligen visade sig pater Mackicwiecz, kårens anföI rare, klädd uti en presttalar med uppvikta skört, en sabel vid sidan och revolver i gör-! deln, omgifven af några unga officerare. Detta var uppenbart hela staben. Alla voro I till fots. I hela lägret fanns ej en enda häst och alls inga förräder af lifsmedel, utom hvad en hvar medförde i sin kappeäck. Min följeslagare framförde mig till kom mendanten och presenterade mig med orden: General, detta synes vara en dugtig mazure. Jnder detta samtal kunde jag uppmärksamt betrakta pater Mackiewicz ansigtsdrag. Hans väderbilna ansigte, de markerade dragen, de buskiga ögonbrynen och den fårade pannan bildade ett helt, vittnande om dyster, vild energi och beslutsamhet, som ovilkorliot ingaf respekt. Kan du skjuta och Jyda?? frågada han mig lakoniskt. Jag svarade jakande. tcKan du bedja?? sDetta lärde jag af min moder.4 Skall du förstå att dö? Jag har ännu icke försökt det. Det är bra. Och vändande gig till en officer, yttrade han: Medborgare, för denna nykomling till sjette korporalskapet; der är ännu Maults gevär ledigt — frid öfver hans stoft! Man skall der mottaga honom såsom kamrat och vid de gemensamma mål tiderna gifva honom en plats. Officern bugade sig och förde mig till mitt korporalskap, hvilket satt grupperadt kring en eld, hviskande med hvarandra. Medborgare detta är eder kamrat en mai: zure från Weichseln; äls en honom; och detta är din förman, tillade han, vänd till mig, i det han pekade på en reslig man, som bar samma drägt som de öfriga och blott utmärkte siz derigenom att han bar en revolver i bältet. Man började nu fråga mig om Warschau, om Langiewicz och andra anförare; samtaet var muntert och jag kände mig snart hemmastadd. Jag erfor, att alla anfall och expeditioner skulle företagas nattetid, hvaremot man hvi ade om dagen, så vidt moskowiterna ej örhindrade det. Denna natt hade minaj: kamrater tillryggalagt 4 mil och man skuile j! der öre hvila hela dagen. Solen hade redan gått upp, då tecken till bön gefs. Det var en vacker anblick, att se dessa stridande gestalter med blottade hufvuden böja sina stolta nackar inför här skaroruas herre. Framför oss, invid ett stort kors med Guds moders bild, deltog pater Mackiewiez knäböjande uti bönen. Rundtomkring omgålvos vi al hembyglens ödemark r och skogar — våra fåst ningar; öfver oss vår Gud och vår framtid. NORGE Enligt den officiella rapport som uppsynivgschefen för fiskeriväsendet på Lofoten nyligen afgifvit har fisket derstädes innevaande år idkats af 20.574 personer. förde ade i 4488 båtlag, som begagnat 5362 bå