Man känner nu fullständigt innehållet af Rysslands sednaste svar till de trenne makter, som i samband med hvarandra underhandlat med kabinettet i Petersburg rörande den polska frågan. De äro korta ochi sträfva och sluta med att temligen direkt undanbedja ryssa kabinettet all vidare diskussion i detta ämne. Det återstår nu för Frankrike, England och Österrike ingenting annat än att antingen handla eller ock overksamt tiga och hålla till godo med det fullständiga nederlag de lidit på underhandlingens område, med den diplomatiska örfil, hvarmedelst Ryssland funnit för godt att afsluta förhandlingarne. Ryssland har naturligtvis alla anledningar ett hoppas, att den längt framskridna årstiden skall göra hvarje handling omöjlig. Det svar, som Ryssland nu gifvit, kunde det mycket väl ha gifvit redan sistlidne vår, ty Petersburgerkabinettets uppfattning och ider lära väl icke under tiden undergått den ringaete förändring, men då gällde det att vinna tid och furst sortschakoff svarade då på ett sätt, som skulle kunna inleda en långvarig diskussion, Nu, då det är tör sent att i år kunna tänka på en kampanj i Östersjön, svarar Ryssland helt tvärt, att det icke vidare gitter höra några klagovisor om Polen från makternas sida. Vore det icke en sak, som så djupt berörer mensklighetens heligaste intressen och kommer hvarje ädel och frihetsälskande menniskas hjerta att klappa af oro, skulle vi med lugn lizsgiltighet säga, att d:t kan bli intressant i att se, buru de tre kabinetterna skola hjelpa sig ur detta dilemma, huruvida t. ex. det! engelska kabinettet, efter att förut ha inför parlamentet förklarat, att engelska regerin1 gen i ingen händelse skall aktivt kunna uppträda för Polen, nu skall försöka att inför engelska parlamentet och nationen med godj min bära den skymf som ryska kabinettet, i förlitande på nämnde avita Russellska förklariog, tillfogat detsamma. Men nu, då det gäller en så helig sak, och då vi veta, att allt hvad maktersa i denna sak gjort endast skett till följd af allmänna meningens påtryckning, nu kunna vi ickel underlåta att uttala den förhoppning, att den polska frihetens vänner öfver hela Europa måtte åter vakna upp ur den domning, som på sednaste tiden inträdt, och åter genom manifestationer af allehanda slag göra det klert för kabinetterna, att de ej ostraftadt kunna hvila på den nesa de pu skördat och att redan samtidens fördömelse skall drabba dem, om de återigen på ett skamligt sätt öfvergifva Polen. Om det också skulle vara. omöjligt att före nästa vår åvägabringa någon väpnad intervention, så torde man dock genom en stark påtryckning redan nu kunna ernå Polens erkännande såsom krigförande makt, ! vilket erkännande skulle blifva af stor praktisk vigt, för såvidt äfven Österrike skulle kunna förmås att biträda det samma; alldenstand det då skulle blifva möjligt för polska nationens stridskrafter att under vintern öfver galiziska gränsen förstärkas med manskap, vapen och ammunition. Om någonsin polackarne behöft krafiigt understöd af den europeiska allmänhetens klart och kraftigt uttalade sympatier, så är det just i närvarande ögonblick. Just nu, å samma gång ryska kabinettet tvärt af-, bryter underhandlingarne, synes ryska regeringen lega sig till att vilja gifva hela den polska nationaliteten det eista dråpslaget, gei nom att söka bokstafligen utrota allt, som är mäktigt af någon ädel, sjelfständig och frisinnad tafike. Man har länge föreställt gig, att hvad ryssarne hittills bedrifvit i Po Jen skulle vara höjden af tyranni och brutal grymhet. Man har djupt bedragit eig. De görut använda metoderna ha befunnits vara alkför humana och filantropiska; nu först skali det äkta asiatiskt barbariska systemet begynna, och storfursten Constantin — denne prins, eom förr verit ansedd såsom chef för det gammalryska partiet och fiende till alla vyheter och eftergifter — har nu, såsom alltför blödig, aflägsnat sig och lemnat fältet öppet åt den lika narraktige som gryme och från alla slags konsiderationcr full komligt frie tyrannen Berg, en modern Caligulanatur, som nu helt och hållet öfvertagit tyglarne med den egenkära tillfredsstälTelsen hos en man, som redan länge vetat, Phuru det borde vara. ; Denne Polea dödligt hatande tysk ryss, S som icke vet något straff och något plågoT ris hårdt nog för rebellerX, och som fioner 8 det vara en löjlighet att betrakta insurgenter I såsom menniskor, har redan börjat handla å egen hand, det vill säga: arkebusera, hänga. fängela, piska och konfiskera, allt i kolossal skala. Man börjar dagligen se exekutlioner, älven sådana der qviaonor skjutas, hängas och piskas, deportationerna til Siberien antaga allt större dimensioner, hvarje särekildt hus i Warschau förklaras i d belägringstillstånd; man ser att Murawiewz 1 lagrar icke gifva Berg nägon nattro. Också d har kejsar Alexander numera fullständigt adopterat den sednares principer samt helt och hället bortkastat den bräckliga och falska larven af en human och liberal furste, genom det smickrande och gillande h bref, medelst hvilket han nyligen skickat ) s.t Arneordens första klass, den högsta irdensuinärkelse i Ryssland, till den af)! Buropa afervdde och förbannade bodhun jen, menniskosiz2taren och qvinnopiskaren. Må under sådana förhällanden den all 8 nänna opinionen i Europa åter göra sin tämma hörd, och må Sverge icke försum 8! na att gifva sin tillbörliga tribut till de alle nänna meningsyttriogarne! Må hvar och sn i vårt land. hvilkens hjerta klappar för len polska frihetens sak, icke spela en uverk ! em åskådares roll, utan i sin mån bidraga lertill, ett det blir kunnigt för Europa, både enom ord och materiella bevis, att värt åt and icke tröttnat och elappats i isina symSi jatier för Polen! — de Fimes för sistlidne fredag behandlar, så-lra öm vi i ep kort notis redan omförmält,u! nyo den dansk-tyska frågan och denna ång på ett mot tyskarne och deras oefterde ättliga planer mot Daumark särdeles skarpt ätt. uiDet ser verkligen ut — yttrar det eain