Hingar och de lorbindelser vi voro beredda att ingå. Det vill ej ha något stillestånd i den blodsutgjutelse och utrotningskrig det förklarat allt, som är af polsk race. När så är, upptaga vi utmaninvgen, och med våra fäders Guds bistånd äro vi redo att kasta os3 i nya strider med det fasta hoppet att framtiden tillhör oss.4 born En skizz från det polska insurgentlägret ) Efter många förfrågningar, undersökningar och forskningar lyckades det mig ändtligen att få rätt på den person, som skulle göra tjenst såsom vägvisare åt mig till presten Mackiewicz kår. Jag tillstår, att jag sårades af det misstroende man visade mig; först sedan jag bevittnat alla händelserna i Kiejdanr, sedan jag åsett de qval och marter, som moskoviterna der tillfoga de våra, kom jag på den tavken: det går ej an annorlunda; framåt! tillbaka kunna vi ej längre komma. Mitt möte med den person, jag nyss nämnde (jag tror det var kretsföreståndaren eller någon annan tjensteman), förtjenar att närmare beskrifvas. Tänken er en liten kammare med två fönster och med bohvetehalm beströdt golf ien oy. På väggen ett krucifix med frälsaren och der nedavför en träbänk, betäckt med ett kläde; midt i kammaren ett bord af groft trä, på detta några böcker, ett kors, ett talgljus, dessutom några stolar — detta var möblemanget. Då jag inträdde efter att på föreskrifvet sätt ha bultat på fönstret, riglade husets egare tigande dörren, anvisade en stol åt mig och snönsrade mig länge med genomträngande blickar. Det var en torr man, liten till växten, med hektisk rodnad på kinderna. I hans oroliga drag afspeglade sig en feber aktig spänning, blicken var djerf och skarp, pannan hög och redan djupt firad, oaktadt han knappt tycktes ha öfverskridit sitt 30 år: Efter en stunds förlopp ställde han till mig frågan: tHvem är du, medborgare? 4 ag sade honom mitt namn, hvarpå han leende svarade: Ditt namn bevisar ingenting; jag frågar, hvem du är? Jag svarade honom med den lösen, man uppgifvit för miz, och upprullade h.la mitt förflutna lif för honom ända från vår expedition i Kanpinosskogarne. uDitt förflutna lif är rent, blef hans svar: men vet du hvad som väntar dig ho: oss? Du skall oftare vara barfota än försedd med skodon; blir du sårad så faller du i händerna på moskoviterna; lemnar du strids fältet, så låter vår anförare skjuta dig! t5ag vet detta och är fö beredd derpå ? Har du familj? Skrif till dem att de i tid skola begråta dig; vår kår lemnar man ej permission, man skiljer sig ifrån den först när grafven öppnar sig; skrif till de dina: wi återse hverondra aldrig. Sög, bro der, har du äfven försonat dig med Gud och menniskorna? Jag bedrager ingen — wet, att du går i döden. Bekänn utan förbehåll, är du beredd stt hvarje ögonblick offra ditt lif för fäderneslandet? Betänk dig, ännu är det t.d att vända om, jag skall uuderlätta vägen öfver Niemen för dig; der hos er är fjensten lättere.? Mitt beslut står fast, medborgare; när vi utan vapen, utan kläder i Januari lemnade Wersechau, visste vi ivad som väntade oss, och ändå tvekade ingen.4 4Du finner dig sårad, medborgare, men utan skäl; säkerligen har in.en med större beundran lyssnat till berättelserna om edra hjeltemodiga strider, er herrliga fosterlandskärlek, som gjorde och gör underverk; och säkerligen ingen med mera blödande hjerta än vi erfarit, att de bjeltar, som med käppor i handen inläto sigistriden, beväpnade med gevär flydde till Galizien ). Det är förskräckligt, förskräckligt, dyre broder. I ären jättar, då det kommer an på hänförelse och förmåga af uppoffring, men i ihärdighet ären i små. I glömmen att man icke på flera månader besegrar Moskwa, att .wi börjat en jättestrid, i hvilken heia denna generation måste duka under, för att försona våra fäders synder och åt kommende elägten köpa rättigheten att finnas till. Och derföre frågar jag dig ännu en gång, om du är beredd att draga ut i striden m:d den fasta öfvertygelsen, att du ej skall återvända sur densamma? om ej ett anfall af svaghet .skall kunna emyga sig på dig, då du, längtande tillbaka will det sköna Warschau och till din familj, skalle kunna afmattas i din ifver och känna dig modfäld? Betänk detta, ty detta ögonblick är afgörande På hans ansigte målade sig vid dessa ord martyrernas lugna resignation. Jag kände instipkmässigt, att han ej talade betydelselösa ord, utan att han förkunnade mig en orlikel af sin tro och att man först får inträda i ledet bland irihetens och sjelfständighetens kämpar sedan man adopterat denna trosartikel. Ovilkorligt kände jag, att en strid började inom mitt bröst; de åjusa bilderna från min ungdom uppruilade sig för mina blickar, de m nas dyra festalr ter framträngde för mina tankar och vårt lilla hus i Praga vinkade vänligt emot mig med alla de drömmar om en lugn, idyllisk framtid, som föresväfvat mig der; men jag kände plötsligt likasom ett samvetsagg, ett stygn i hjertat och våra martyrers glänsande gestalter stodo framför mig, med den förfärliga erinringen om våra mördares mordbragder. Hela landet öfrerhöljt af blod; det syntes mig, såsom hörde jag enkornas och de faderlösas veklagan, de stilla suckarne från mina vänner i fängelserna och bBiberiens ödemarker susade omkring mig och en outsäglig smärta sammanpressade mitt hjerta. Jag rodnade inför mig sjelf, då så många tusende redan med. sitt blod beseglat vår framtida frihets verk; jag sprang upp från min plats, blickade med tårfyllda ögon på förlossarens bild,-tog uti en stilla bön afsked från allt, som är dyrbart för mitt hjerta på jorden och vände mig till min värd med orden: Broder, nu är jeg beredd. Jag tror dig, aflägg eden, och sedan uppbryta vi. Sedan jag svurit, lemnade vi det lilla huset genom en bakport och öfver trädgår