-jeenom byn än den han ärnade fortsätta. Sedan ungefär Y, mil tillryggalagts genom allmänning, påträ s kronofjerdingsmannen Per Jonsson från Ljungås, som sedan äfven han, som uppehållit sig i Köping då mordet begicks, fått underrättelse om att en i schal ovanligt väl insvept person färdats öfver Kungsörs färja, af berömligt tjenstenit företapit i sällskap med två andra perguner en resa till Hjelmare-suhd för möjliga, upptäckter. Per, Jonsson häde vunnit upplysning om alt icke några iigenare färdats öiver Hjelmaren, men altideremot ett större sällskap sådana infunnit sig vid sundet på förmiddagen och, då de icke genast kunde blifva öfverförda, uppgifvit att de i stället skulle taga vägen ät Arboga. Ehuru Jonsson icke hade bopp om expeditionens framgång, lät han dock snart öfvertala sig sunda sitt fkdon ock sina följeslagare samt i borgr ens vagn återvända mot Hjeimaren. Efter mindre än en half timmes färd, då de resande inkommit i en skog, förmärktes å en sidoväg, fom leder från Arboga till Hjelmare-sund och ungefärligen !, mil från Berga gästgifvaregård er till Kunogst gen, ct större antal vagnar, som, enär G personer åkte å i Ne vagn, troddestillhöra zigenaresällskap. Borgm taren tillsade skjutsgossen att sakta farten, på det att zigenarna skulle komma före honom in på vägen, men så snart detta skel!, ökades åler ten och zigenaresäll skapet gaf villigt rum å vägen, medan borgmästaren och hans sällskap passerade förbi under uppmärksamt, men aråt slllnnde tande af h och, en å vagnarne sittande Zigetiare. Gossen Emroth utpekade obemärkt två qvionör och en karl, som under uppträdet vid fattighuset varit tillstädes och tycktes tillhöra den misstänkte ynglngens sällstep. Man trodde sig nu vara på rätta strålen och beslöt att ej lemna zigenarne ur sigte. Dock ansågs cj rådligt att midt i skogen göra något angrepp, då oförmodadt påträflades ännu en afväg ifrån den stora vägehy hYilke dighet kom Lorgmästoren ait s T spet skul!e skingra sig på olika vägar oth, gynnade af den inträffade skymningen, göra det omöjligt att undersöka alla åkdonen. Han b fallde derför kusken att vika in på den smala afvägen, för att sålunda tillstänga den för zigenarne, hvilka följde omedelbart efter på den stora vägen. Innan borgmä-taren och fjerdingsmannen hunni. stiga ur det på bivägen placerade åkdonet, hade redan nå fn af Zigenareåkdonen hunnit förbi, hvar ör fjerdingsthanset jemte gossen Enroth gck fram till det första åkdonet och hejdade detsamma under höflig frå a efter pass, då man var besluten att ej släppa nå got åkdon förbi, uten attundersökning skett huruvida den sannskyldige kunde ligga ned bäddad någonstädes. Samtidigt ! ärmed närnen, äfven etterfr togs lugn och esidig v då zigenarne ej på begärar i sten i stället med piskrapp sö starne, vred Jonsson det första öfver vägen, hvarigenom hela karavaven hejdades och kom i någon oordning. Med största skyndsambet börjades nu undersökningen i vognarne gåluvda, att täcken och fotsackar upprycktes. På rop från borgmästaren att ej fremsläöppa en i midten af karavanen befintlig grönmålad kärra, med hvilken den körande syntes ifrig ti undkomma, framskyndade Jonsson, befalde körsvennen förgäfves att stanna, men lyckades dock att upprycka fot-acken, hvar under en mansperson låg nedhukad, med öfre delen af kroppen ekyld under en isätet sittande ung qvionas kjortlor. Den undan dolde, som befanus hatva en silkesduk lin dad om kinderna, nedkastades på vägen och i samma ögonblick höjdes från de främsta vagnarne ett genomträngande skrik på zigenarnes för andra okända språk, hvilket bearädes af de efterföljande och hade till att hela sällskapet ögonblickligen nedhoppade från vagnarne, sannolikt i afsiyt att befria den häktade. Borgmästaren, som ännu befann sig midt ibland dem, framdrog ett par laddade pistoler och förklarade att den förste som gick ifrån si n eller derifrån sökte framtaga vapen ovilkotligen skulle nedskjntas. — Karlarne vid de eftersta åkdonen vågade ej lemna sina platser bredvid dem. De främsta vegnarne, vid hvilka Jonsson, fången och Enroth qvarstodo, öfvergåfvos helt och hållet. Hotelsen syntes verka jå karlarne; men qvinnorna, som fortsatte skriket, sprungo fram och åter med knutna häsder och hotande åtbörder samt kunde eudast genom knuffar för bröstet med pistolen hållas tillbaka af bort mästaren, under det han drog sig fram till fången, som qvar hölls af Jonsson. Expeditionen var då till bältten utförd och dertill hade åtgått endast få sekunder, men det återstod ännu att med ingen komma fram till borgmästarens hästar, hvilka funnos vid afvägen, emellan hvilken och fäcgen alla zigenarne somlat sig. Några qvionor hade genast vid tumultets början framrusat och skrämt hästarne något framåt på bivägen, och för att fullständigt hin Ira körsvennen att med åkdonet komma tillbaka till stora vägen, hade två af zigenarnes vagnar blitvit i bredd framkörda på bivägen, som derigenom blef fullständigt spärrad. Körsvennen tillropades nu att med äkdonet vika af in i skogen åt den sidan, der borgmästaren med de andra befann sig. Öfver stubbar och stenar uppnådde åkdonet lyckligen stora vägen, utan utt zigenarne, fom, ed undantag af 3 å 4 qvinnor, slutit sig ätt tillsammens, vågade af fruktan för de t dem riktade pistolerna med annat än ik söka hindra vagnens uppkörande på stora vägen ett kort stycke framför dem. Ett åkdon hade under villervallan lyckats undkomma, 2 å 3 qvinnor syntes springa åt olika håll i skogen, sannolikt för alt undangömma gods, com ej borde ertappas, men att göra något vidare anfall ansågs dock ej rådligt, helst mörkret började inträda och a RK 9 a hö a ta made sig borgmästaren de mellersta åkdoAnnu jakt Men