STOCKHOLM den 21 Sept, Det är i dag som enligt kommunallagens föreskrift landstingen, de nya provinsrepresentationerna, skola för första gången sammanträda. Ett nytt tidskifte i värt folks iore historia har sålunda i och med denna dag tagit sin början, och utsigter äro öppnade till en ny lifligare utveckling af och vexelverkan mellan de krafter, som, hitintills inom nationen till en stor del slumrande, numera få tillfälle att göra sig ällande under utöfningen af en ordnad sjelfstyrelse. Bland de reformer, som under de sednare riksmötena blifvit genomförda, är det väl knappt någon enda, som är så egnad att gripa in i folkets offentliga lif, så omfattande dess hela yttre verksamhet, så full af framtid. Den uråldriga och för vårt land egendomliga institution, på hvilken man nu velat inympa en ny gren, ämnad att under nya, förändrade förhållanden bära frukt, utgjorde fordomdags en ganska väsentlig del af vårt samfundslif. Den hade då, till följd af tidens anda och sed, efterhand antagit ett alltmer och mer utprägiadt aristokratiskt skaplynne. Sådant är i våra tider och med nu stadgade valgrunder ej längre att befara, ehuruväl äfven nu landstinget i förhållande till kommunalstämman kan i viest hänseende betraktas såsom en slags senat, och sålunda utgör ett i högre mening aristokratiskt element, fritt verkande på en rent demokratisk grund. Men detta utesluter ingalunda den folkliga karakter, som landstinget på grund af sjelfva sin sammansättning måste erhålla, och som dessutom blir en gifven följd af dess egenskap att utgöra slutstenen i ett nationelt kommunalsystem. Landstingen i och för sig betraktade kunna och böra alltså komma att intaga en icke ovigtig plats inom vårt politiska lif. Den terräng, på hvilken de komma att utöfva sin verksamhet, har hos 038 länge varit ett int, hvars uppodlande varit uteslutande förbehållet administrativa förmågor eller — oförmågor; ett område fridlyst för hvarje annan slags inverkan än den som utöfvas af embetsmän. På denna vädjobana har man sålunda vanligen ej fått se andra personer uppträda, än dem som bilda den så kallade landtstatens tätt slutna hierarki, och i deras spets den i flera fall med nästan oinskränkt makt utrustade landsherren4. Den makt och frihet, som inom sockenstämman ännu var folket förbehållen, hade deremot i allt hvad som rörde länets allmänna angelägenheter blifvit till den grad kringskurna, att deraf nästan ingenting återetod. Genom landstingens organiserande har nu ett steg blifvit taget att ätminstone till någon del fylla denna lucka i vår kommunalförfattning ; en brist, som hushållningsgällskaper och särskilda komitter genom ejelfva sin tillvar) påpekade, men endast på ett högst ofullständigt sätt förmådde ersätta. Men utom dennca landstingens vigt och betydelse i och för sig, kunna och böra de komma alt utöfva ett märkligt inflytande i och genom sin ställning, å ena sidan till eockenkommunerna, å den andra till nationalrepresentationen. I förra afseendet är det klart, att berörde kommuners verksamhet, hittills isolerad och splittrad, härigenom erhållit en väl behöflig sammanbållningspunkt, äfvenssm att de å sin sida böra kunna draga fördel ef de allmännare och mera omfattande äsigter, som vid landstingens sammanträden komma att göra sig gällande. I sednare fallet åter är länsrepresentationen egnad att utgöra en af behofvet länge påkaliad mellanlänk, ställd midtemellan de mindre kommunerna och. det stora samfundet, staten. Nämnde rePratat är alt betrakta såsom den form, vilken bäst och säkrast bör kunna omsluta och bevara det intresse för allmänna angelägenheter, som annars så lätt mellan riksdagarne förslappas och bortdunstar. Den utgör med ett ord ett ibland de förnämsta vilkoren för den kontinuitet i,nationens politiska lif, hvilken är så nödig, men som vårt nuvarande parlamentariska system ej förmått tillvägabringa. Att landstiogsinstitutionen derjemte bör kunna blifva en god skola eller åtminstone en förberedande klass för riksdagsmän, är lika litet tvifvel uaderkastadt som att saknaden af en dylik gradpassering ofta nog. visat sig ganska känbar. Ett ännu mera direkt eamband meilan landstinget och riksdagen har angifvits i det nu hvilande representationsförslaget, hvars författare i denna institution sökt och funnit en ganska lycklig lösning af det svåra problemet att under våra nuvarande samhållsförhållanden tillskapa en öfre kammare. Att emellertid denna nybildade institution likasom hvarje annan sådan kan möta hinder och svärigheter vid begynnelsen och under torlgången af sin utvecklingsbana, vilja vi ingalunda bestrida. Den skulle t. ex. kunna tänkas urarta derhän tt begagnas blott såsom en länsstyrelseu vid sidan satt råcgifvande bjelpreda, dezx kunde äfven innan kort nedsjucka till en beqväm provin-: ciell skattläggningsmaskin. Såsom betryggande emot den först antydda af dessa farhågor kan emellertid an-: föras den sjelfkänsla och det sjelfverksam hetsbegär som numera äfven inom Sverges landsbygder börjat utveckla sig. Det skulle kunna synas något besynnerligt och oroväckande, att regeringen, öfverallt der landshöfdingarne ej egtlaga förfall, utnämnt dem till landstinzens ordförande. Men regeringen har tillika offentligen tillkännegifvit, ett detta skett af vissa skäl för denna gång, med afseende å några vid det första ordnandet af denna institutions verksamhet förekommande särskilda förbållanden4; och gejelfva denna motivering antyder temligen : direkt, att regeringen anser det under vanliga förhållanden och i regeln icke vara det Ilan liamancta att landaeh fd nana klifssn And