Pierre Claize. Hans tafla Aesop hos Xanthus är ett stycke arbete af utmärkt förijenst. Konstnären har ur Lajonlaines vie d Esope hemtat motivet till detsamma. Den pekante fabeldiktaren Aesop var som man vet. elaf och hade som sådan blifvit af Xantbus inköpt för 60 obsler. Denne omtalade för sina qvinnor, att han nyss köpt en ung slaf, som var des vackraste yngling man kunde få se. Tallan framställer nu den ecen som uppstår då Xanthus, efter att på sådant sätt ha retat qvinnornas nyfikenhet, för dem presenterar den puckelryggige och ovanligt fula Aesop. Qvinnorna sitta vid Xanthi inträde med Aesop, sysselsalta med hueslöjd och bilda på så sätt i och för sig en vacker och väl utförd grupp, men tå dock sitt högsta intresse genom de olika uttrycken ef förvåning, sviken förväntan och törakt, som utsola sig i deras ansigten vid åsynen uf den missbildade diktaren. Denne deremot känoer derötver hvarken harm eller förundran. I hans anlete framlystr den vises lugna jernmod och lyttning öfver de oväsentligheter, som endast för ett ytligt betraktelsesätt h vågon större betydenhet. Alt detta är a konstnären återgifvet med en letvande åskådbehet, som gör hens tafla i hög grad tilltelande. Tvenne målare, som nog torde förtjena ett längre kapitel än vi i denna korta re. sumå kunna inrymma åt dem, äro Courbet och Millet de egentliga brnerförarne för reasiemen inom franska målareskolan. Såsom reelister göra de till sin uppgift den trognaste, sinnliga framställnivg, en blott och bar kopiering, och vi!ja ej böra tulas om någon ideslisering alls. Ait vilja liksom i en brännpunkt semla strålarne af det sköna. mom naturen och menniskolifvet, anse de vara en den största missriktning; emedan detta är stt gå utöfver en befintlig motsva righet. Konstnären har iugen innen uppgill än en fotografisk trogen kopiering, och! om ran således en gång lyckas att på fo tografisk vög fixera älven färgerna, existerar ej längre maleriet eom en skön konst. Af denna åsigt följer också helt naturligt att från målenet är uteslutet allt idealt stolt Då man aldrig sett englar eller mythens gudomligheter vore det orimligt att vilja! måla dem. Då man aldrig sett ett idea liskt skönt auvsigie, vore det en lögn att framställa det på duken. Det är klart at vid en period, då men girigt spanar i alla riktningar efter en ny väg lör konsten, eo vy princip att gå ut från, den vämnda äsig ten ej skall sakna sinu försvarare, och både Ccurbet och Millet hafva också funnit sins mer eller mindre ärliga lofprisare. Men de yngre konstnärer, som visst sig benägna att sluta sig till dem, hafva, i stället för att taga steget fullt ut, vändt tillbaka, och realismen inom frenska målerict torde dess bättre ej baiva nägon framtid att glädja sig åt. Det vore också en sorglig lott för den geni e konstnären alt tänka sig neddragen till ett simpelt handtverkeri. Då ej hvar och en lika lät upptäcker Zanden i naturen, då hos ohka individer det inre ögat liksom det yttre har em olika grad af klarsynthet, och då för mäångens blick ligger liksom en slöja öfver det sköna, är det konstnärns uppgift lik som det är hans stolihet och glädje at: bortrycka denna slöja, att låta den dolda meningen tydligare framskymta och gifva en relief åt det sköna som linnes i naturen. På detta sätt är det som han kommer den mom det skönas område mindre klarseende ull hjelp och ger det sköna en större tiilgänglighet. Ehuru nu detta åskådningsrätt som sagdi står rakt i strid med realisternas uppiatt ning, kunna de dock i praktiken ej göra sig fria från detsamma. De märka tydbgt, at en blott kopiering ej är tillräcklig at gilva ellekt åt deras taflor, och när de derföre såsom t. ex. Millet framställt ett så otäckt och vidrigt föremål som det varit dem möj ligt all i verkligheten påträffa, hatva de ej stannat vid den gröns, som naturen utsta kat, utan gått änvu längre för att göra det fula och otäcka så i ögonuspripganne son: twöjligt. Sålunda göra de sig skyldiga till samma fel som de tllvita idealisterna, nemligen att ekapa något som icke bar motsvarighet, något rom de ej i verkligheten sew Enda skilnaden blir då den, att när idealisterna söka sig sköna och upphöjda ämnen, söka realisterna det mest triviala, fula och vidviga som de kunna öfverkomma. Af de wenne taflor som Millet denha gång exponerast, nemligen cn herde som drifver hem sin hjord, en qQvinna som kardar ull samt en bunde som hvilar sig stödd på sin kacka, bör man isynnerhet betrakta den seduare för att få ett begrepp om huru dessa realister välja sina ämnen och huru de framställa dem. Ar denne arme man, som midt ibland uppbacktde jordkokor, framätlutad och stödJude sig på sin hacka fånigt stirrar framför sig i mörkret, denne arme atackare med ett huivud tillspetsadt som en sockertopp och med en — sit venia verbo — idealisk idiotism i hvarje drag, är ban verkligen eo fransk bonde (och dei påstår Millet av hun ar); då har Napoleon föga att frukta al den fria valrätten, och spunerligen jag vet hvarifrån man altjemot rekryterar de armeer, som till de mest efläpsva länder bära ifrunska glorians örnar. Milet är emellertid en i det hela (eget ärlig realist och duktig mälare, ville han blott beträda en anvan väg, Courbet äter målar mindre af ötvertygelse i denna genre. Han har visat det mer än en gäng genom st afvika från den slagna vägen. På denna exposition är ban dock den afgjorde reahsien, men så att man skulle ba srårt att begripa, huru någousin hans taflor kunnat vinna en plats på exposition, derest men ej i hans sätt utt behandla färgerna såge något, som mean ofta söker törgätves hos tili och med framstäende målare, Ser man åter 1 den eva ar hans bäda expositionstuflor, röfjoglen, på teckning och komposition, kan man knappt afbälla sig från att ekratta åt denna otymplighet och inkorsekthet, som man ecjl skuile förlåta ens hos en pybörjare. Och hans portrält af m:me L. sedan! Fätängt skulle Jag bemöda mig att gilva läsaren ett begrepp om denna nattliga ekövphet, som ser ut som om bon hade drucknat för 14 dugar sedan och först i går blitvit uppdragen samt upnphänved DÅ exnasitionsvävoen för att