ner, ar hvilka flertalet gevom sina sorg drägter låta ana de förluster som guillotinen tillskyndat dem. Man återfinner i denna samma gråa färgton, som i nästan alla hans taflor. I en annan, Spelets (le jeu), tyckes han hafva bat för afsigt at gifva en moralisk lektion genom att framställa den själsförvtäring som spelpassio nen förer med sig. Det är en omfattande tafla, i hvilken han påtagligen sökt framstå som större kolorist än vanligt, samt veJat både i komposition och uttörande lemna något stort. Emellertid torde det egentligen endast vara i facturen som hon lyckats. Alt är omsorgsfullt utarbetadt, men i ämnets uppfattning har konstnären ej vi sat sig detsamma mäktig. Kring ett bord. helastadt med högar af guld och klenoder. se vi en mängd personer inbegripna i ett lifligt spel. Deras drägter trån 16:de ärhundradet gifva det hela ett tycke ef en maskeradscen, och alla de spelande äro framställda som blaserade router med simpla, af passionerna fårade ensigten. Detken ej geroa falla någon in att vilja bli presenterad i detta sällskap eiler deltaga i deras spel, ty der ligger alltför mycken cynism öfver hela loget. Detta är felet. Konstnären har ej visat sig ega erfor: erlig psykologisk blick och finess för att låta spelpassionen och de den åtföljande lidelser Tra sig avnorlunda än genom de spår at härjningar som alla utsvälningar qvarlemna. En målare, framför hvars taflor man dröjer med det nöje som endast det verkigen snillrika kan bereda en, är Louis Knau, som gjort sina studier i Diässeldorf. Man finner hos denne konstnär en mängd egen skaper förenade, som man högst sällan finner hos en och samma person. Hans fins uppfattning, hans lifliga inbillningskraft och bumor inlägga i hans tallor en sådan rikedom af sanot lif, att man, för hvarje gång man återser dem, upptäcker något nytt och röner ett verkligt välbehag i de reas analysering. Kanske har han aldrig förr åstadkommit något bättre än de båda xaflor han denva gång exponerat, nemligen Taskspelaren samt Uttäget till bal. I den förra är det ej endast den förträffliga typen at en charlatan och gycklare, utan framför allt de denne omgifvande åskådarnes olita uttryck af förvåning, beundran äc. som äro tå mästerligt återgifna; hverförutan anordnivgen i alla dess minsta detaljer vittna om den finaste observation. Uttåget till balframställer en bybefolkning i det ögonblick då den uttågar genom en gammal borgport för att taga sig en liten sväng i det gröna. Allt är på bästa sätt arrangeradt för den landtliga förströelsen. En krögare med ett välmående fullmånsansigte gårispetsen med en kagge på axeln och en stånka i handen. IDerefter kommer orkestern, bestående af en klarinettist, en violinist och en kontrabasist; förträff:ga virtuoser, klassiska personligheter, som ej obetydligt erinra om dem, etter hvilkas toner en gång Bellmans vywfer, lätta på foten, Ssvingande sig på en bal. Visserligen har tiden gjort färgen på deras permissioner något odeciderad; deras rosiga västar äro mägot naggade och deras hatter något Satukade, något litet, om jag å får säga, formade för hand; men deras virtuositet är höjd öfver allt tvifvel. Man ser tydligt att den efterförjande skaran af gamla och unga, män och qvinnor, redan äro under tonernas ioflytelse och iogenting högre önska ön att få fullt taga stegen ut och Stråda dansent. Pojkar bjula, hundar skälla, gäss och ankor söka i alla riktningar rädda sig undan det uppsluppna sällskapet, som genom hvarje rörelse, hvarje mine röjer sin föresats utt riktigt roa sig. Man skulle kunna skrifva långt öfver sit det myckna förtråfiliga och naturesnna som finnes i dessa taflor; men det vore fåfängt att försöka täfla med konstnären i att vera målande. Väl kunde också en och annan enmärkning göras, men hvartill skulle det tjena, när felen äro ceå obetydliga ijemförelse med förtjensterna och men dock aldrig skall fivna en konsträr, som i allt kan tillfredsställa allas mer eiler mindre subjektiva fordringar. Möänga af de franska gevremålarne älska att hbemta sina ämnen från Normandie och Elsess, der folklifvet har en mängd cgendomligheter att erbjuda såsom stoff, hvilket, hvad den förstnämnda al dessa provinser be träffar, till en väsentlig grad hbärflyter från den tid då nordboerna togo den i begitining. Bland dem som företrädesvis taga eva motiv fråv Elsass böra såsom framstående förmågor nämnas Charles Marchal och Gi Brion. Den sednare har devna gång äfven tepit ett steg iv på den bibliska gevrens område, men som det synes mig derigerom råkat in på ett gebit som ej är hans. IHen har nembgen i likhet med Jalabert, hvilken jag förut nämnt, dock utan att lyckas lika ra gom denne, mälat en Kristus på hafvet, som står längt efter hans naturfriska elsassiska genrebilder. Marchal har i detta åre salorg endast en tafla, le choral de Luther, men en tafla af stor innerhghet cch god stämning. Den visar oss på öppna fältet en skara ungt landtfoik, män, qvinnor och barn, hvilka hand i hand och under belysning af den nedgående solens sista strålar uppstämma Luthers korel: Vör gud är oss en väldig borg. Af dem äter sem gjort sig kända för sin normandiska gevrebilder vill jag särskildt nämna Adolphe Leleux och Jules Adolphe Breton, af hvilken sednare fiones att bese i Lukembonrg la benediction des bles, en af de bästa taflor jag kan erinra mig någonsin ha sett. Vanligen förlägger ban scenen uti fria luften, något som i allmänhet kerakteriserar franska genren, i motsatts till den nordiska. En klar och blid sol ett mildt kiimat locka i södern helt naturligt menniskan ut i Guds fria netur, då deremot i nor. den en ofta moluhöljd himmel, kölden och de bistra vindarne, som hvina krivg knu tarne, bålla mennisksn mera inom hemmets vägger. Denna gång har emellertid Bretoni gifvit sina normender tak öfver hufvudet och i sin: kyrkoinvigning lemnat en tafla, söm i färgprakt och sanning j kan öfver träffas at hans föregående. Förut har bar j uteslutande tecknat landtfolk; nu bar äm nets beskaffenhet uppfordrat honora att väljs gva personnager äfven ur andra klasser och hän har dervid visat en ceod neavkolocisk