Bref till en dansk i Stockholm (med anledning af en hans korrespondens till tidningen Fedrelandet den 1 Juni). M. H.! Hur litet tacksamt det öfverhufvud taget är, att lägga sitt ord till en. diskussion om danska förhållanden, ges det dock tillfällen, hvilka i sig innebära en så mäktig uppmaning till att bryta en eljest befogad tystnad, att alla möjliga skrupler må vika derför. Ett sådant tillfälle är enligt min ölfvertygelse förhanden just i detta ögonblick, och att jag härvid vänder mig direkt till. er, härleder sig helt simpelt deraf, att jag i sanning förmenar, alt ni, min herre, bättre än de flesta, skall förstå mig, åtminstone att ni, om någon, icke helt oc hållet skall missförstå mig. Dä ni skref till tidningen tFedrelandet? är ofvan åberopade korrespondens, dat. den 25 Maj, kände ni ännu bvarken det danska tiksrådets allra sista bedrifter, eller den danska regeringens depesch till Ryssland i den polska frågan. Nilefde alltså ännu i det lyckliga hoppet, att det åtminstone fanns en möjlighet qvar till åstadkommandet afen gemensam dansk-svensk-norsk politik med afseende på Polens angelägenheter, ni yttrade er. med värma för en ?samverkan mellan de tre makterna gentemot Ryssland och ni sökte att utveckla hurusom ett steg från ert fäderneslahds sida för att sluta sig till den redan tillräckligt ordnade svensk-norska riktningen i ifrågavarande sak skulie genast gifva Danmark en Sganke anderledes heederlig stillin 7, än den, som kunde upp: nås förmedelst att arsåningom låta sig fpuffes fremX af det mäktiga Frankrike; ni fann alltså att tidpunkten nu vore inne för det danska kabinettet till att föreslå det svensknorska att för framtiden gå hand i hand med. detta sednäre emot Ryssland, ce ni yrkade kollektiva åtgärder 1 sådant afseende af de tre rikenaz regeringar, ni uppmanade den danska pressen att om riktigheten af denna fsigt upplysa sin publik och föreslog ändtligen, att det danska folket, såvida det kände få, tilltälle stt meddela sig härom vid möten och genom komilter, borde upptaga detta moment i sina opinionsyttriggar. Behöfver jag säga er, min herre, att jag för egen del fullkomligt delar dessa edra med öfvertygelse och kraft uttryckta tanker? Jag vill endast tillåta mig dertill lägga uttalan det af den förmodan, att i miit fädernesland säkerligen icke så alldeles få personer finnas, hvilka rent af förutsatt — och väl med något berättigande — alt en annan politik från dansk sida, än denni eålunda aptydt, vore i denna sak icke ens tänkbar. Insellertid är den dånska regeringens depesch till S:t Petersburg af den 8 Maj numera ett europeiskt aktstycke. Det är det efgörande svaret på edra och andres förutsättningar eller förhoppningar. Det är mig Jätt att tänka mig detintryck nämnde depeser må hafva gjort på en man, hvilken; uppfylld ef en lefvande ifver för nordens högre intressen, för hela skandinaviens politiska framtic, ännu i sieta ögonpligket vaggat sig i dessa föreställningar om en officiell. samverkan af Danmarks och Sverge-Norges. diplomati, om kollektiva åtgäract till fördel för Polen, o. v. s. Hela denna sak såor noden nu bar gestaltat sig, är i h At en så obehagiig och nästan i rket u. . själ årt, att jac endast med en hemlig motvilja förmår mig av derom samspråka med en redlig dansk man, men den är likväl på samma gång af sen vigt, att intet synes mig öfverflödigt: af hvad som på nå got sält kän bidraga att ställa den i.6233 rätta ljus. Jag uppträder ej här med särskild afsigt att polemisera, än mindre för att såra nationella ömtåligbeter, jag önskar endast med så få ord, som möjligt, belysa elt par gifna facta och lemna en ledtråd till de syllogismer, som en uch hvar sedag med lätihet sjelf må kunna draga af dessa samma facta. Medgifven till en början en sak. Det är fullkomligt .sannt, att, såsom ni sjelf yttrar i er korfespondens; grefve Mandersiröms jköbinett, oakfadt den starka folkstämningenp