Öm reservanterna med full rätt tala om pre sterskapets privilegier såsom varande, icke des enskilda, utan kirkans förmåner, så ligger j deruti ett fullgiltigt skäl, hvarföre den kyrklig representationen och icke en enskild presterli representation skall om denna angelägenhet be sluta. Det af reservanterna för en motsatt åsig sökta skälet i det förhållande, att presterskape eger de högsta insigterna i kyrkliga angelägen heter, hade snarare kunnat åberopas för att viu dicera presterskapet ett särskildt veto i kyrko lagsfrågor; men då reservanterna icke hait at invända deremot att dessa kyrkans högre angelä genheter anförtros åt kyrkomötet kollektivt, läre väl försvaret af kyrkans materiella förmåner ick böra af dem anses hafva större behof af högr insigter. norr Mia Jag har nu genomgått de förnämsta af reser vanternas anmärkningar och öfverlemnar åt rid derskapet och adeln att afgöra om de inne fatta tillräckliga skäl att derpå grunda den fällande domen öfver det kongl. förslaget såson lika vådligt för konungamakten och friheten Har man verkligen att hos svenska folket be fara saknaden af laglydnad och sjelfbevarelse instinkt, mera än hos alla de folk, som, mindre vana än det svenska vid sjelfstyrelse och frihet på en gång fått konstitutioner, byggda på er vida större utsträckning sf demokratien än som nu ifrågasättes? Norge, Danmark, Belgien, Por tugal, med flera andra länder, hafva icke gåt tillbaka i civilisation, sedan de erhållit sina nya institutioner. Ej heller står hos dem konunga makten mindre säker än i de absoluta eller ari stokratiska staterna. Efter menskliga beräknin. gar bör då icke vara vådligt att gitva Sverge er representationsform, som till vida större del är byggd på förut bestående förhållanden, och innehåller vida större konservativa garantier än nyss: nämnda länders författningar, på samma gång som den lemnar ovidrörd den större makt konungen i Sverge eger deruti, att hela den ekonomiska lagstiftningen, krigslagstiftningen och den utrikes politiken äro honom ensam förbehållna. Jag är föröfrigt icke den, som förnekar demokratiens vådor. Jag anser dem tvertom vara bland de största af dem, med hvilka vår tid har att kämpa. Men dessa vådor förebyggas icke zenom att uppställa samhällets högre klasser såsom fendtliga makter emot de lägre, hvarigenom dessa sednare endast starkare manas att vädja till styrkans rätt; utan derigenom att man uppkallar och liksom tvingar alla högre och ädlare fter att intränga i massan för att upplysa och förädla henne, och sålunda utbreder deh folkets politiska uppfostran, som är konungamaktens och frihetens säkraste värn. Det är ur denna anda, som det kongl. förslaset, hvilka brister det föröfrigt må hafva, utgår, ch det är med denna anda, som jag är viss ridderskapet och adeln skall granska och bedöma det. (Starka bifallsrop.) Hr N. Tersmeden. En fullkomlig tystnad, i likhet med hvad bär egerrum vid remissen af det k. förslaget, hade vid detta tillfälle varit önskvärd och ståndet värdigt. Denna har dock nu blifvit bruten från den sida, der man minst skulle hafva det förmodat. En talare har uppträdt, ej för att bekämpa ett utskotts betänkande,, utan för att upptaga reservanternas yttrande. Åtskilliga detta ijörslags motståndare hade öfverenskommit att ej yttra ett ord vid dess anmälan från utskotvet, såvida ej frågan först skulle blifva af dess örespråkare upptagen. Vi hafva nu fått höra y.terligare förord för detta förslag, att öka de nånga hvarmed det ideligen blifvit framhållet. Ett Jubel har nemligen gått öfver land och stad, 1 festliga måltider och adresser till bifall och tacksägelser för detta kongl. förslag. Många finnas dock i landet, hvilka ej hafva kunnat deltaga i dessa fröjderop. De hafva hittillssaknat sillfälle att oftentligen yttra sina tänkesätt. De s. k. allmänna opinionens målsmän, äro inzenting mindre än liberale, då fråga är att medlela andra opinioner, än dem de sjelfva hylla som den allmänna, och deras lofsånger hafva ej lemnat rum öfrigt för några klagoljud. De minIre belåtna hafva ej heller ansett sig tillständigt ut nedlägga sina betänkligheter och bekymmer inför tronen, då dessa just derifrån hemta sitt ursprung, om ej detta snarare bör tillskrifvas ten aktade kår som står tronen närmast, jag menar konungens råd, hvilket har ansett dess pligt fordra att här i första handen uppträda. Det torde då med billighet kunna begäras nåsra ögonblicks tålamod för den eller de, som au kunna vilja höja en tviflets röst. Så mycket mera då h. exc. justitiestatsministern här lagt hela tyngden af sitt rättvist förvärfvade stora inseende och sin höga auktoritet i vågskålen, för att ytterligare bereda tänkesätten till den kommande tiden. Det kan ej här ifrågakomma att granska det kongl. förslaget eller dess motiver, än mindre att upptaga h exc. justitiestatsministerns här nu afgifna försvar för detsamma. Detta torde ej underlåtas då afgörandets dag inträffar. Jag ber blott att i största korthet få yttra några ord om förslaget i sin almänhet. Som svensk kan jag ej älska ett förslag till en svensk nationalrepresentation, för hvilket jag ej kan spåra ens det spädaste rotfäste, hvarken i svensk grund, lynne, seder eller i svensk histoia. Jag kan ej skänka mitt bifall till ett förslag, bygdt så till sägan .es i luften, och hvarvill man i framtiden lofvar en grund, hvilken ännu blott i en svag ritning är framlagd. Något motstycke till ett dylikt förfarande tror jag knappt något land eller något tidehvarf, åtminstone i lugna tider, kan uppvisa. Uti vår tids stormiga dagar finnas väl dylika försök i dessa otaliga papperskonstitutioner, hvilka som svampar omvexlaude i de flesta länder uppstått kring ss, med sina parlamenter, der folkväldet påbjudit ständiga ministerombyten kring en bunden konungamakt. den oro, den jäsning dessa länder ännu förete, borde vi, i stället att derifrån hemta ett föredöme, snarare se en af försynen oss i vårt lugn gifven varning. Detta förslag prisas dock just för sin tidsenlighet. Härmed torde väl syftas på förhållanden äfven utom oss i vår tid. Denna samma egenskap kan man med full rätt ock tillägga alla de nysssämnda i våra dagar störtade konstitutioner, de många ej ens undantagna, hvarmed Frankrike sedan några och 70 år varit hugnadt. Dehafva alla varit ett uttryck, hyar och en af sin tids anda, äfvensom de varit en följd af ett genom allmänna val uttryckt förtroende. Der ligger ett djupt sjelfförtroende hos vår tid och dess nya statsförbättrare i att anse dess nya begrepp om samhället utgöra måttet af all poiitisk visdom. Ungdomen hemtar ej gerna sina råd från de tldre. Så tycks ej heller den nya uden lyssna till de gamla tidernas, eller historiens röst. Detta förslag synes nemligen bereda en i vår tid hotande demokrati en ökad utveckling; och man tyckes blunda ända nedifrån upp till samhällets höjder, der förslaget har sittupphof, för de möjliga, att ej säga vanliga följderna häraf för vär konungamakt. Man inser visserligen behofvet af en återhällande kraft och tror sig kunna skapa densamma i den skickligt och fyndigt uttänkta väfnaden, men blifvande skaplynne hvilar blott på föreställningar och förhoppningar, der just detta utvecklade folkvälde, hvilket gemenligen tror sig ensamt kunna leda samhällets öden, då det göres behof, nog skall finna utväg och kraft att fullkomligt kullsiå. Till sluts ber jag blott att få fästa uppmärksamheten på ännu en omständighet. Här är offentligen framstaldt att frågan blottrörde en förändrad form af vår representation. Jag fruktar; dock att det snart kunde gälla vida mera. Vår statsförfattning ör af ålder så innerligt förenad med formen at vär representation att man ej kan rubba den ena utan att skaka den andra. Vidare är här framstäldt vära nog som ett axiom J att dessa nya former, denna omskapning skola