tid. För mig är det nog, att förslagets förtjenster vida öfverträffa dess brister, att det har den vigtiga egenskapen att vara möjligt, och att det aundanrödjer de mest öfverklagade olägenheterna i vårt nuvarande representationssätt. Jag har derföre med min röst inom utskottet bidragit till att få det hvilande, och jag hyser i denna stund ingen varmare önskan för vårt land, än att kommande ständer måtte göra det till lag, och derienom visa, att de nuvarande stånden ej äro till len grad föråldrade, att de ej ens förstå att draga sig tillbaka i tid och innan de lefvat alltför länge för sin ära. Hr Witt. Bland de önskningar, som framställdes till mig af mina kommittenter, då jag lemnade Carlskrona, var äfven att jag skulle arbeta för ett förbättradt representationssätt. Icke allenast derför, utan af en egen inre öfvertygelse om nödvändigheten af just en sådan förändring som det nya representationsförslaget afser, har jag beslutat att, om jag också icke förmår att asta mer än ett sandkorn i vågskålen till förmån för detta förslag, icke underlåta att göra hvad jag kan. Hade förslaget blifvit tillstyrkt af konstitutionsutskottet utan reservation, så hade det måhända varit passande att icke yttra något i ämnet, utan låta den goda varan rekom mendera sig sjelf; men nu, sedan en del af utskottets ledamöter reserverat sig, finner jag det högst nödvändigt att man i stånden vederlägger reservationerna. För min del håller jag migjendagt till den som blifvit afgifven af de sex ledamöterna af högv. presteståndet, emedan denna är den mest utförliga och i sig innefattar äf ven de andra reservanternas hufvudsakliga betänkligheter. Reservanterna anse förslaget hafva kommit sför tidigt och ej ens vara nödvändigt, emedan Jandet under det nu varande representationssättet opphunnit en utveckling så stor, att intet annat land kan erbjuda en mera lysande skildring af eti folks tillstånd, än den rteservanterna funnit fullt tillämpheg på våra förhållanden. Jag finner denna gts lika orimlig, som om man t. ex. ville påstå att en artist, som eger ett gammalt utslitet instrument och på detta upphunnit en hög grad af skicklighet, icke bör skaffa sig ett nytt, förrän det gamla är så Svittradt att det sönderfaller. Reservanterna tala om de historiska förhållandena och säga att öfvergången från ståndstill klassvals-principen erbjuder sig härvid såsom den naturligaste. En sådan öfvergång anser jag vara ett tillbakagående, ty ståndsvalsPIC måste ovilkorligen stå närmare samälda valprincipen, än klassvalsprincipen står, alldenstund stånd omfattar ett mera vidsträckt begrepp än klass. eservanternas betänkligheter kunde måhända något inverka på frågan, om icke rättatidpunkten för antagande af ett nytt representationssätt just nu vore inne och dess längre uppskjutande an för landet medföra de betänkligaste följder. Hvem vill taga på sitt samvete den strid och blodsutgjutelse, som möjligen kan blifva en frljd deraf, att man nu låter det gynnande ögonblieket gå förbi, utan att begagna det? Förr eller sednare sker en representationsförändring här i landet, och om den, när den en annan gång t. ex. i våra barns tid inträffar, icke kan ske utan blodiga offer på fäderneslandets altare; hvem vill bära ansvaret för sådana historiska förhålJanden? Men reservanterna ställa sig på det kungliga försiagets grundval och inlåa sig i graaskningen at detsamma från dess egen synpunkt. Jag ställer mig också på samma säkra grundval och inlåter mig i granskning af reservationen från dess egen synpunkt, hvilken lemnar fri utsigt till bibehålfandet af den osäkra grundval, som håller på att sönderfalla. Tre och en half tryckta qvartsidor innehålla reservanternas farhågor att första kammaren icke skall blifva tillräckligt konservativ och att dess utväljande genom landstingsmännen icke erbjuder tillräcklig säkerhet för ett lyckligt val. Härtill kan i korthet svaras: att mest konservativ är snarare den som eger något, än den som intet har. Således när man till grund för valbarheten lagt förmögenheten, ja, man kan säga rikedomen — ty i Sverge anses den rik, som har tillfälle att, aflägsnad från sitt hem, offra en tredjedel af sin tid under loppet af nio år på allmänna angelägenheter, utan att derför njuta någon ersättning — då är tillräckligt sörjdt för det konservativa. Dessutom skall väl det nya representationsförslaget jemföras med nu gällande riksdagsordning, om man vill finna dess rätta värde, och då kan man väl ej rimligtvis neka, att val gerom landstingsmän, under alla förhållanden, måste vara vida bättre än den nuvarande sjelfskrifvenheten, hvilken icke en gång kan tillförsäkra nationen att erhålla de mest konservativa, ännu mindre att erhålla de lämpligaste representanter. Vidare måste man väl medgifva att hvarje värdig representant, antingen han sitter i den ena eller andra kammaren, bör vara Låde konservativ och liberal, nemligen konservat när det gäller att bevara det myckna goda vi era; liberal, när det är fråga om att utbyta det nuindre goda mot något bättre. Men jag går nu fayot närmare in i detaljerna. Möt reservante; nas yttrande: att den längre tid, för hvilken första kammarens ledamöter väljas, är beroende af ledamöterna sjelfva, och att af de valdes godiycke beror om tval i massa? skall förekomma, får anv ärkas: att enligt nuvarande representationssätt beror det af de sjeltskrifnes godtycke att komma elle icke komma till riksdagen, och att om t. ex. ingen af ridderskapet och adeln inställde sig tiil fixedag, vore en grundlagsenlig riksdag omöjlig; men lika litet som något dylikt hittills inträffat, lika litet behöfver man befara att svenska nationen efter detta skall blifva så i saknad af pariotiska män, att val i massa till första kammaren behöfver ske. Man kan taga för alldeles gifvet, att afsägelserätten ytterst sällan kommer att i oträngdt mål begagnas. Reservanterna anmärka såsom ett fel, att endast Stockholm ech Göteborg få direkte välja ledamöter till första kammaren samt att städer med 11 till 2 tusen personers folkmängd äro uteslutna från att, på annat sättän genom landstingen välja till första kammaren. Men enligt nu gällande representationssätt äro alla städer uteslutna från valrätt till några andra representanter än borgarståndets. Hurudant landstingens inflytande på riksdagsmannavalen blir, tyckes utgöra en lika fraktansvärd som dunkel gåta för reservanterna. De tala om landstingen såsom politiska valkororationer, fruktande att denna landstingens nya : unktion skall betänkligt förlama samarbetet jemväl på det neutrala länsområdet och befara starka anledningar för den politiska pressen att inblanda sig i valen till de 4 sitt väsende ekonomiska landstingen. Ja, reservasterna anse upa AA ligga för handen att hela den utan tyifvel vackra Institution, som genom landstingen åt länen erby dits, skall förlora sin ursprungliga betydelse och indragas i de tvister, hvilka bäst utkämpas på der politiska området.4 Reser vanterna säga vidare. STanken att låta landstingen operera vid valen till första . kammaren är således icke i och för mg lyckligt. . Denna invändning, att landstinget, skola skadligt in verka på valen och sjelfva da af att befatta sig dermed, är i och för sig iex Jycklig, oc torde förlora hela sin kraft, då max Vesinnar att kommunala angelägenheterna inom sachällena i riket icke hittills visat sig lida något deraf, att vid riksdagsmannaval olika tankar varit rådande emellan dem som haft samhällets kommunalangelägenheter om händer. ndtligen komma reservanterna, i afseende på första kammarens sammansättning, till följande kraftyttring: Det torde derföre vara tillfyllestgörande att hafva afklädt den första kammaren alla öfriga emblemer, hvarmed den i justitiestatsministerns yttrande är omgifven, och låta den Me 2. Än ot mlneslen tialt aAloment dar