presentationsrätt, och för att vara besuten for dras, enligt gällande lag, en egendom, som kar föda tre personer och ett visst antal kreatur. en en sådan egendom uppgår i de flesta pro: vinser till ett värde af 1000 rdr. Icke heller är olikheten mellan den inkomst. som medför valrätt för fastighetsegare, och den, som berättigar andra personer, så stor som 1eservanterna antaga. Eller tror man verkligen, att en egare af ett hemman lefver på en in: komst af 30 eller 50 rdr? Utom det att bruket af en fastighet kräfver ett rörelsekapital, som gifver sin ränta, så måste tagas i betraktande den arbetskraft, som egaren nedlägger på sin jord. En daglönare kan i våra tider förtjena en dagspenning, som uppgår till flera hundrade rdr om året, och den som arbetar på sin egen jord förrättar icke heller ett lönlöst arbete. — ill de i förslagets motiver anförda skäl, hvar före emellertid strecket för fastighetsegare blif vit satt något lägre än för andra, skulle kunna läggas, att de vådor som af en alltför långt utsträckt valrätt af många befaras — såsom kommunism och socialism — enligt erfarenheten vida mindre äro att härleda från fastighetsegare än från de rörliga arbetarne. Såvida man icke antager att den sjelfständige jordbrukaren tillhör en andra menniskor underordnad klass, kan jag icke medgifva giltigheten af reservanternas påstående, att jordbruksintresset är gynnadt på bekostnad af andra intressen. Att öfvervigten kommer att tillhöra den jordbrukande beror derpå, att svenska folkets mo dernäring är jordbruket. Men förslaget medgifver rösträtt för stadsfastighet för enahanda värde som fordras å jordbruksfastighet, och läter haifv: folkmängden i stad väga minst lika mycket som. dubbla folkmängden landet. Förslagets stadgande, att de städer, som ega mindre folkmängd än 10,000, skola ordnas ivalkretsar, som ega en folkmängd af minst 600C och högst 12,000, har af reservanterna ansetts innefatta ett hinder för ett sådant ordnande, att en stad med t. ex. 7000 invånare förklarade: ensam utgöra en valkrets. Jag kan icke finna annat En att detta är en misstydning. Reservanterna sammanställa åtskilliga städe:: med ringa folkmängd, för att visa, hurulede: valen i dem, förenade till en valkrets, lätteligen kunna utfalla så, att en eller flera städers mening blir alldeles undertryckt. Men i hvilke valsätt är icke detta minoritetens öde? Denan märkta olägenheten, att aflägse från hvarandra boende måste sammanföras i en valkrets, kar icke förnekas. Den är oundviklig i ett gles befolkadt land; men månne icke denna olägen het skulle blifvz ännu större vid tillämpning a! den af reservanterna förordade klassvalsprinci pen? En viss klass medborgare i våra städer kunde nemligen ej tillåtas sända lika mång: representanter, som nu äro föreslagna för alla klasser sammanförda, och hvarje valkrets för klassval måste derföre komma att omfatta fler: små städer än som erfordras vid samfälda val I fråga om ärendenas hehandling i kamrarne synes den vigtigaste anmärkningen träffa behandlingssättet af de frågor, som ansetts ej kunna för falla. Det är klart, att om båda kamrarne äfven i dessa frågor bibehållit sitt veto, så hade ingen an nan statsutgift, eller bevillning, eller föreskrift on bankens och riksgäldskontorets förvaltning kun nat utgå, än sådana, om hvilka båda kamrarne varit ense. Om man nu antager, att första kam maren blefve mera benägen för högre statsut gifter och bevillning än den andra. uppstår 4 fenom den sammanräknade omröstningen ai åda kamrarne åtminstone en möjlighet, att en statsutgift eller bevillning går igenom, som el jest redan vore genom den andra kammarens af slag förkastad. Att, såsom en reservant antydt. grundskatter och indelningsverk m. m hära! skulle löpa fara, kan jag icke inse, ty i dessa frågor gäller hvardera kammarens ycto; och jus: den omständigheten, att första kammaren ickc har i sin hand den bevillning, som skulle ersätta dessa onera, bör väl göra den betänksammare at: medgifva deras borttagande. Om i fråga om ba kens och riksgäldskontorets styrelse någon far: af ett cnkammarsystem i sista instansen före finnes, så är detta onekligen en svag punkt förslaget. Men ett enkammarsystem vore det ock att hänskjuta dessa frågor fill ett förstärkt utskott, der den förseglade sedeln oftast komm: att bestämma utgången, eller till en gemensan omröstning af två kamrar, med lika stort anta! ledamöter, hvilket sednare reservanterna syna ansett önskligt. Att likväl den nedra kammarer bör vara talrikare än den öfra,å torde ickt utan allt skäl vara snart sagdt axiomatiskt an taget i den nyare statsrätten. Redan den om ständigheten att hvarje särskild ledamot af der öfre kammaren härigenom får ett större personligt anseende och en större politisk makt, eger stor vigt. För att få ledamöternas antal lika i båda kamrarne, måste vidare detta antal fixeras och kan ej på ett naturligt sätt rättas efter vexlande folkmängdsförhållanden. Härigenon uppkomma antingen påtagliga orättvisor elle, ock måste valkretsarne ofta jemkas, utan afse ende på kommunala gemensamhetsförhållanden Föreskriften om ärendenas företagande samtii båda kamrarne, sammanhänger med bibehållandet af fasta, från båda kamrarne utsedda utskott, som ega föreslå sammanjemkning af olik: beslut. Härigenom synes faran för förhastade beslut synnerligen starkt motverkad. Kammarer sättes nemligen derigenom i tillfälle att omgör: det förkastade, hvilket icke blefve fallet om en kammare, stödjande sig på den andras föregäende bifall, med densamma sig förenade. En ogrundad anmärkning är ock, att förslaget syftar att gifva grundlagarne en större rörlighe: än hittills, genom medgifvande, att grundlags ändringar under vissa förhållanden kunna allt för hastigt åstadkommas. De kunna nemliger i intet fall så hastigt åstadkommas, som enlig! nuvarande grundlag, då det står konungen öp pet att omedelbart efter den riksdag, som angit ett förändringsförslag att hvila, sammankalla en ny riksdag för dess slutliga pröfning I afseende å förhållandet emellan riksdagen och kyrkomötet anmärkes, att detsamma borde omvändas, så att kyrkomötet finge de funktioner K. M. velat tillägga riksdagen och tvärtom, hvarmed åsyftas att riksdagen icke vidare skullc behålla någon rätt att positivt ingripa i kyrko lagstiftningen, utan på sin höjd förbehållas ett veto. Då emellertid representätionsförslaget och förslaget till lag om kyrkomöten tillägga riksdagen och kyrkomötet i detta tall alldeles enahanda funktioner, nemligen såväl initiativ som veto åt båda, så skulle förhållandet blifva oför ändradt genom ett byte. Att med bihehållande af veto borttaga initiativet från en riksdag, som i alla fall har sin rätt att till konungen fram ställa önskningar om alla föremål för menskligt vetande, vore dessutom af föga verkan; och att då ingen lag kan påtvingas kyrkan, utan hen nes eget samtycke på kyrkomöte, riksdagens initiativ, vare sig i form af förslag eller beslut för riksdagens del, skulle försätta kyrkan i ett förnedrande träldomstillstånvd, är för mig ofattligt. Reservanterna beklaga, att på kyrkolagens för handen varande sammanblandning med civillag: stadganden blifvit lagd så mycken vigt, att den ensam ansetts tills vidare omöjliggöra tillämp ningen af den riktiga grundsatsen att öfverlemna den kyrkliga lagstiftningen åt konungen och kyrkomötet med riksdagens uteslutande. Jag vill med reservanterna gerna tro, att det icke är någon oöfvervinnelig svårighet att uppdraga den allmänna gränsskilnaden emellan civillag och kyrkolag, utan att på samma gång jemväl skilja staten från kyrkan, men visst är att uppdragandet af denna gräns dock möter stora svärigheter. och mig synes i kyrkans intresse önskligt, att sådant icke företages förr än kyrkan kan föra sin talan genom en bättre representation än rikets ständer. Om ett kyrkomöte organiseras, möter dessutom intet hinder att från början låta at mad uladannan förhindanda haheantla Alla