rdr i ett brödmagasinuti huset n:r 12 Gref Thuregatan. Då den lilla brottslingen i dag inställdes till förhör, uppgaf han att han och en annan gosse vid namn J. Carlsson, boende vid Saltmätaregränden, lekt tillsammans i en trädgård, då Carlsson frågat) kamrate om han ej ville gå med och stjäla penningar4. Dertill hadefj denne svarat att han ej ville göra det, ty de kunde blifva Stagna och så vore det FÖR om dem som mistade sina penningar. Bah!4 hade dervid Carlsson svarat, det är ingen synd om dem, ty de äro så rika.4 Derefter hade de åtföljts, och hade Carlsson ingått samt tagit penningarne, utgörande silfver, samt asken, i hvilken de legat. Utkommen skulle Carlsson, som uppgaf att hans egen ficka var trasig, tagit penningarne ur asken och stoppat dem i sin lilla kamrats ficka, men dervid spilldet de slantar utanför vid trappan. Barnhusgossen skulle då upplocka slantarne, men medan han dermed var sysselsatt, kom en person och fattade honom i kragen, då Carlsson sprang sin väg. Kowmissarien Ramsten upplyste, att gossen vid sitt häktande varit rusig, hvilket den lille stackaren medgaf, tilläggande att Carlsson bjudit honom på bränvin, under yttrande: att om han drack sådant, skulle han bli så rolig. Penningarne, åtminstone hvad som fanns i gossens ego, iha blifvit återställda till magasinsegarinnan, och förordnades att gossen skulle återföras till barnhuset samt gossen Carlsson efterspanas. — En skoarbetare vid namn Kindstedt har blifvit häktad derföre att han i natt öfverfallit skoarbetaren Renström, hos hvilken han innebor i huset n:r 28 Qvartersgatan, samt med något hvasst instrument skurit honom i handleden, så att fältskär måste tilikallas, då det befanns att pulsådern å armen var afskuren. Renström förands genast samt affördes till lasarettet. Det lärer dock vara fara för lifvet. Ransakningen med Kindstedt uppsköts i afvaktan på närmare upplysning om Renströms tillstånd. — För någon tid sedan meddelades i vårt blad redogörelse från poliskammaren om en undersökning, som derstädes hölls med anledning deraf att en å hotell Berlin vid Lilla Nygatan anställd städerska en morgon anträffades ig ande död i sitt rum. Hon hade ljutit döden till följd deraf, att en rostig bordsknif fanns inränd ända till skaftet emellan halsen och bröstbenet. Vid polisundersökningen förmenades ingenting ha förekommit som kunde gifva anledning till den misstanken, att ett mord här var begånget, ehuru besynnerlig sjelfva händelsen förekom. Någon tid efter händelsen började emellertid ett ryckte komma i omlopp, att flickan skulle blifvit mördad, och berättadas att en kamrat till den döda, som nyligen aflidit å serafimerlasarettet, skulle före sin död för en annan på lasarettet liggande sjuk qvinna förklarat sig skyldig till mordet. etta rykte, anmäldes för vederbörande, som genast å serafimerlasarettet sökte upplysning om förhållandet. Af poliskommissarien Tinggren hölls derstädes förhör, men såväl läkaren vid lasarettet, doktor Bruzelius, som skött den sjuke, hofpredikanten Sundell, som ifvit henne nattvarden, jemte sköterskan och ennes biträden hafva alla försäkrat, att de ej hört henne antyda något som gåfve stöd åt det utspridda rycktet. Bland annat har för oss blifvit uppgifvet, att hofpredikanten Sundel, just med anledning af detta rykte, innan den döende annammade nattvarden, skulle hafva tillsport henne om hon vore brottslig, men hade den döende qvinnan då försäkrat, att hon var oskyldig. Vidare har ock blifvit uppgifvet, att läkaren skuile yttrat, att den misstänkta qvinnan, vid den tid då brottet skulle utöfvats, varit lidande af någon inre svår åkomma, i hvilket tillstånd han lärer ansett hennes kraft så svag och hennes mod så nedsatt, att hon ej skulla egt styrka att föröfva gerningen. Äfven har andre statsläkaren dr Blachet, som tillstädeskom då den genom knifstygn omkomna flickan först anträffades, å sin sida afgifvit det utlåtande, att likets ställning och öfriga omstän digheten gåfvo grundad anledning antaga att den aflidna tagit sig sjelf afdaga. Dessa P lysningar, som vi förskaffade oss så snart det ifrågavarande ryktet kom till vår kännedom, tycktes antyda att ryktet skulle saknat grund, hvarför vi icke heller ansett oss böra gifva någon offentlighet åt detsamma. Då nu emellertid Dagligt Allehanda omförmält ryktet, med tillägg, att det ej år osannolikt så är det anledning förmoda att en mer offentlig polisundersökning kommer att företagas till utrönande huruvida det hemska ryktet eger någon grund eller ej.