RUNUA IVELLeEaEeR URUCL he al Jvaluall o månad. Riksdagen och folkskolan. Till Redaktionen af Aftonbladet! I sista numret af Föreningen förekommer: Af rikets sednast församlade ständer blef till understöd för seminariielever anvisad en summa af 20,000 rdr. Kyrkoherden Otterström har i sin motion icke velat gå öfver detta belopp; men deremot har K. M:t på goda skäl äskat summans höjande till 30,000 rdr — hvarefter skälen? anföras, som inskränkas till behofvet af alt ersätta en del elevers resekostnad. Af denna sammanställning skall den läsare, som saknar öfversigt af den kongliga propositionen i folkskolfrågan och alla hithörande motioner, helt naturligt falla på den tanken, att jag velat pruta på ett understöd, af K. M:t föreslaget för seminariielever, samt att jag varit den enda prutande motionären. Jag får derföre först anmärks att, mig veterligt, ingen enda motionär äskat förhöjdt anslag i denna punkt. Att jag icke gjort det, bar sitt skäl deruti, att jag icke velat sammanblanda stipendium, som afser attuppmuntra dugliga elever i deras flit och välförhållande, med behofvet af understöd för resan, som kan vara angeläget att gifva äfven den elev, som slutligen befinnes mindre duglig och lämplig för yrket. Frågan är således om stipendiianslaget 20,000 rdr är tillräckligt för det ändamål, hvarför det före detta varit afsedt, och om jag, lika med K. M:t, fast på annan väg, velat bereda tillgång för understödjande med resekostnadsersättning och dylikt, i rikare mått än K. M:t sjelf. Den min motion som här blifvit åberopad, bör derföre ställas i sammanhang med min motion om seminariernas reduktion till blott fem: fyra manliga och ett qvinligt. Genom 3 manliga seminariers förvandlande till qvinliga har redan varit gifvet, att tre stifts manliga elever på aflägsna platser fått söka sin bildning. Genom K. M:ts förelag att indraga två manliga och ett qvinligt seminarium, med upprättande af ett nytt i Luleå, skulle fem stifts manliga elever underkastas långresor. Långt ifrån att klandra detta förslag, har jag deruti funnit en ny anledning att förnya min vid 1856 års riksdag förhånade motion om de tretton seminariernas reduktion till det lämpliga antal som är förenligt med våra årligen alltmer lättade kommunikationer och med våra tillgångar, såvida vi önskade att åt institutionen gifva den utbildning, som sakens vigt kräfde. I min af Föreningen åberopade motion hade jag för seminarierna föreslagit ett från 45,000 till 60,000 rdr förhöjdt anslag (K. M:t föreslår 65,000 rdr). Men i min motion om seminariernas reduktion har jag nog tydligt ådagalagt, att inrättningen med det af K. M:t äskade anslaget kan, reducerad till fem platser, utbildas till ett ireklassigt läroverk med tre nödvändigt behöflige hufvudlärare, i stället för blott två otillräcklige, enligt K. M:ts förslag och reglemente, med bättre aflöning och med större tillgån: gar för hyra, materiel m. m. Jag föreslog blott en liten inskränkning för undantags seminariet i Luleå, om det skulle komma till stånd, emedan det ligger i gifna förhållanden att detta seminarium skulle få ettinskränkt antal elevet. Oaktadt den högre utbildning, som inrättningen genom den af mig föreslagna reduktionen kunde få, visar dock kalkylen ovedersägligt, att på anslaget 65,000 rår ändå uppstår en årlig bebäilning af 25.000 rdr, som kunde användas för andra seminarii-ändamål, bland hvilka jag tänkt äfven det, att understödja lånpgväga komne elever med resekostnadsersättning. Om stipendiianslaget 20.000 rår är tillräckligt för sitt egentliga ändamål, så bör det, enligt mitt förmenande, ej förböjas för eit ändamål som ligger derutow, och som på särskildt sätt bör tillgodoses. Jag har således, utan sammanblandning, för det ändamål, för hvilket K. M:t äskat en förhöjning i stipendiianslaget af 10,000 rdr, långtifrån att pruta derpå, utvisat en tillgång inom anslaget till seminarierna af dubbla den summan. Mac må emellertid göra hvad som helst för ett locka ungdomen till seminarierna, så står det dock fast att allt beror af semipariernas ändamålsenliga organisation, af sättet för folkskolans understödjande och af den förbättrade ekonomiska ställning, som genom lagstadganden kan åt skollärarne i allmänhet beredas. Sålänge gamla minimum föga öfver 200 rdr, är lag, och löneförhöjning till 400—500 uttryckes blott såsom en from önskan, beroende af menighetens skön, så måste en massa folkskolelärare på svältkur afskräcka andra från att ingå på dea banan. Att vid riksdagen tala om 500—1000 rår eåsom billigt, utan att genom lag kunna stadga 500 såsom minimum och nödvändigt, är att slösa med liberala fraser, sem icke mätta de hungrige. Stockholm den 22 Febr. 1863. G. Oiterström.