marschen rakt fram ätven in 1 det adertonae seklet och först stanna vid t. ex. Ludvig XIV och mad:e Maintenon; så på tok är det dock icke. Vi ämna göra halt vid året 16038. Jön engelsk resande vid namn Thomas eller Tom Coryat bereste den tiden Italien, så som engelsmännen göra än i dag, och han hade derunder tillfälle att ce många märkliga ting cch seder. Bland allt annat, som frapperade honom, var ett bruk, då temligen allmänt äfven i enskilda italienska hus, men enligt hans egna ord säkerligen icke hemmastadt någonennorstädes i hela kris!enheten, nemligen att man vid bi tdet betjenade sig ej blott af knif, utan äfven of en lilen gaffel, och detta icke, som vid hoivet derhemma, endast till att taga för sig af rätera, utan verkligen till att hemfa matbi:ers upp från tallriken ech stoppa dem i w. ren. Tom Coryat försökte sjelf i Itas p denna metod och fann den ändamålsenlig, hen fonn den högst förträfflig, very comfortable indeed!4 När han kom tillbaka ull Albions ö, berättade han detta för alla sipa vänner och införde sjelf seden i sitt hus. Ått nu denna nyhet verkligen ännu efter år 1608 i Englsnd var en högst kuriös oy uet och nästan en nyhet, som hörde till det paradoxas område, bevisas bäst deraf, att Tom Corpat genom sin ifver för gaffelns klimatiserande blef en mycket kätd person och man till och med derför gat honom ett särskildt öknamn: Fureifer!l Treuddsbäraren. En lång tid efteråt ekrattade man åt cen gode mr Coryat för hans små bordsgefflors skull; den tidens satiriei utgjöto sig till och med i tryckta pamiletter öfver deta Ssippa och vekliga påhitt; ja en from jrestman (hvar voro icke de svarta straxt framme?) uppstod och predikade öppet krig mot de stackars guflurna, såsom innebärande ett hån mot Allmaxten, hvilken icke förgäfves gifvit menniskan fem fingrar på hvar bend, Det oaktadt började nu gafllarna mot midten at 1600-talet komma allmännare i svang i England (hksom samtidigt i flera sudra europeiska länder) ; vid Carl I:s hof serverades ändtligen (efter 1625) med galltlar öfver lag, åtminstone vid konunge bord och vid min mitldagar Orbis pietus eensuslium, utgifven af Hoole 1668 vämnes geffteln som en nödvändighets(ej längre lyx-Jartikel vid bordet. 3ordsknifvens biografi är vida mera enkel och fri från ala omständigheter. Detta hjelpmedel vid njutandet afguds gåfvor her ett ojemförligt större ättertal än gaffeln; i sjelfva verket är det lika gammalt, som . en första slagtade killingen i Paradisets idylliska ängder ;jå somma sätt som slefven och dess yngre syster skeden äro årsbarn med den första grynvö n eller ärlsoppan. r dess historia ej heller något annat hvad fransmannen kallur Saccidentt, n från knif i allmänhet till ts alldeles speciella ändamål, liksom från life, hus-, familj och fiteikommiss-kvifven till dussinknifven al mer eller mindre sheffeldsk fivma. Till en början ietknilfven utan tvifvel tillika bordsr den fredliga och stillacittende bora icke jagade, hade dock, äfven en knif till hundratals husliga elor och behof, han bar den gerna på 3ig, och han begagnade den då också vid sin måltid, liksom han nyss förut måhända begagnat den till ea eller annan oskyldig husslöjd. Man var ännu ej -å noga med tinktioner. In gästfri värd tehöfde derir ej teller den tidea vara brydd för kurier fill sina gäser; hvad det kom an på, r alt hafva något att bjuda dem på, ku t!erna dertill hade de sjelfva hvur och en med sig. Detta var seden ännu hela melestiden igenom. Det är sålunda det också heter i ett gammalt svenskt ordspråk: Den som vill till hofva naska, Skall ha sked och knif i sin taska. Damerna hade sin knif jemte nycklar och andra amåting i sin Cchatelaine?, herrarna buro den oita a liksom en hirs hiängare, eljest i byxsäcken uti ett iodral, som på franska kallades Cirousseau. Dl et väl och fuliständigt dukact kalusbord hörde visserligen några knifvir, liksom der of trä, horn (först i lårgt nyere iver), men dessa kniivar voro sti rningar. Det fanns förskärare-trousseauver, ett ans håliende hvad man benämnde men hvarmed dock förstods tre sen 2 bredbladiga med egg I mycket 2stod man sig dessra en sär kild knif ett skära brödet med, silad tporepeis Men hvad knifver för isterna angår, ojorde man, som redan sagd ir, räkning på att hvar och en medförde n egen trousseau; man iakttog endast, att förstugan utanför matsal! fva en lång en ha gd, på hvilken hvar och en kul, förrön ban trädde in, ty os i hög grad ohyfeadt, att komma Il bords med cen matknif, som icke sken kt solen. Det var måhända just en dylik förstugubrynsten, Albrecht skickade drottving Margaretha med den malitiösa anmärkniagen, att hon derpå kunde slipa sina nåar och sin sax. Det är för öfrigt troligt t en och annan förde sin egen brynen med sig, hörande till kuvertet, och dessa portativa brynstenar torde till och ned någon gång utgjort en verklig lyx artikel; ännu under Elisabeth i England förekommo mindre brynstenar, söm på begg iodarne voro beslagna med guld, hon sj sal Leicbster en gång en dylik tgoldti ped, suldiäuppad brynsten till skänks. ifvar, som sålunda medfördes rynsten upphå . 3 4 i De k ul hofventt , blefvo, under öfverflödets tilltasande i andra riktningar, en pretiositet, ät ven de, i stället för blott en nödvändit : och i alla större untiqvitelssamlingar finnas innu excmplar deraf, hvilka tillräckligt visa hurusom man på denna artikel slösade både kostnad och smak. Skaften gjorde: slutigen af guld i drifvet arbete ejer med in fa rade dia sienar, och dessa prydligare knifvar biefvo till och med, enär de vanli