ifrån Olympen, då en obarmhertig skoliast komfner efteråt och hviskar er något i örat om dessa samma idealiska rosenoch elfenbensfingrar i — en vildbrådsfrikasd ! Men den nakna sanningen är — och det är den vi hör måste hålla oss till — att gaffölb i sjelfva verket, åtminstone såsom allmännare artikel vid bordserverirgen, är al vida, vida yngre datum än de allraflesta föreställa sig. Ännu läng tid efter att den var uppfunnen förblef den pnarost en kurio sitet och hade den yttersta svårighet att vinna borgaterätt i hvar mans has. Icke blott den stora massan, uten äfven de så till sä gandes finare klasserna, hade nu en gåvg utbildat konsten att äta med fingrarne till en viss virtuositet och gingo operna från en ammal vana, så vördnadsvärd genom sir Ider?; vi veta att engelsmannen än i dag hyser ett illa doldt förekt för gafteln och sätter ett slags point dhonneuri att vid bor det kunna tköta sig med endast knifven. fnedan åter hos fransmannen förhållandet är så omvändt, att gaffeln der numera 8 elar hufvudrollea. Ovidius hade redan på sin tid (?Ars amatoria? 3: 755) gifvis den gyl lene regel för ttondet söm sig bör, at plocka rätterna i sig med fingrarne och blott noga iakttaga clt icke ?med den smut sade handen öfversmeta hela ansigtev; est guidam -stös L 7, hade denna fing kpikare sagt, det är äften i ältandet ett visst sätt, någor jag vet icke hvad, som den gods smaken med rö iehet — föreskrifver. Denna regel sökte men följa, så godt man kunde, och dermed var sll rättfärdighet uppfylld. Sålunda pluckande maten upp med fingrarne, var och förblef man i allas tycke — ni skulle knappt tro det! — en fulländad verldsman, och vi behöfra icke tillägga att tet aldrig föll en älskare iv att finna sin sköna mindre intagande derför ait hon vid middagsmåliden ju enkla och för öf siska medel. Man eger visserligen att i antiqvariska samlingar uppvisa nägra gamla fynd afgef felformade tingestar från en mycket fjerran ud; i England gömmer man sålunda en så kaltad gaffel, som blifvit funnen i en anglosachsisk gref från den djupaste hedendomen, likaledes en annan, som åtminstone antsges alt vara från det nionde seklet; men dels är man långt ifrån viss på att dessa pjeser varit använda till hvad vi begagna gaffeln till, dels äro deesa fynd så enstaka, utt de i ella fall omöjligt kunna tjena till bevis för att gaftelns bruk ingå:t i dessa så aflägsna tiders kultur. Vi ega elltså intet pågorlunde historiskt spår af gaffeln såsom tillhörighet till ett rangeradt? bord förrän i det elfie århundradet, då den vidtbereste Petrus Damianus talar om en skönhet fråu Konstanii nopel, gift med en doge i Venuidig, hvilken dam var så fia och tillejord utt hon icke kunde äta som andra menniskor?, utan lät skära för sig sein mat i små stycken och derpå hämtade cen upp till sia snörpiga lilla mun (kontänka!) med en tvåbent gaffel. Det är måhända alltså från Orienten vi ursprupgligen hafva våra pefisr, liksom et mycket annat; i hö ed senrolikt är det, att vi åtminstone hafva dem från Venedig, derifrin under wedeltiden så många avdra tppfinvingar och lyxertiklar spridde sig öfver hela Europa. . För öfrigt å:erstår det ännu att hitta reda på hvar den sköna venctian ska furstinnane tvåben:a setare tog vä gen under hela det påf nde 12:te seklet och större delen af det 13:de, ty det är först i slutet at 1200 talet man åier finner galfoln omnämnd, nemligen blandden engelska konung Edward Is aipper?. Deone mo. nark var så rik att ban verkligen egde en gaffel af Jristallt, hvilken blifvit honom för ärad af elt förnämt fruntimmer, grefvinnan af S:t Pol. Samme konu efterträdare Edward IH hade, som bekr en gunstling vid namn Piers Gaveston (frår Gascogne): denne herre (allifvad 1312) var ännu rikere än konung Edward I, ty han egde hela 3 gafllar, af silfver, till sil äta pöron med. måhända hade han medfört gutfel, assioner från sitt sydligare hemland. Hertig Jobn a! Bretaone egde vid sat tid 1 puff. äfven af sillver, särskildt nnad til att pick upt de rara goppbitarne ur köllsoppan i stället för aut picka upp dem med tum men och slickepott. 1 Frankrike var herti gen af Normandie, vid midten af 1300-talet. en af de första, ow hvilka man med säkerhet känner att de begagnade gallel; iinventariet öfver hans lösegendom (of 1363) finnes uppförd en tgaffel jemte sked, begge af guld och med hvar sin safir på ändun ai skaftet. Gafllarne börja från denna tid at blilva lyxartiklar i dubbelt afseende, nemli gen så väl för sin sällsynthet som för sin dyr barhet; i Carl inventariom af 1379 före komma gafflar af guld med perlor och ljusa rubiner (de 8, k. Shaoist), on dylik hade ensam 2 rubiner och 10 perlor; vi hafva dock (i Clunymuseceti Paris) sett några gult lar från 1300 talet, som blott äro al försikf rad koppar med fil nsarbete. I börjar af 1400 talet finna vi ävna i de högst upp salta mäns ecco endast en och en gullel; sålunda hade Henrik IV af England blott 1 gaffel al sillver och en anovn af kristall: ja, den enzeiska konung Henrik VII (efter 1485, alltsö ou i slutet uf sistnämnda ärhundrade) lät hos en berömda guldsmed sör skildt beställa en enda silfvergaffel, som skulle kosta 12 shillings. Det är för öfrigt af allt högst iroligt att gaffeln ännu vid denna tidpunkt hufvudsakligast begagnades till blot vissa speciella rätter och uärmast till serveringen ef dessa (liksom i. ex. nu för uden). (Att Picrs Gav ; nade sin geffel precist tll att fäta pår med, motsäger icke deita antagande, snaare bestyrker det.) Vi komma nu in i 1500 talet, och vi gå reformsati nens epok förbi, vi gå förbi helu Gustaf I:s tid här i Sver vi närma 08 Elisabe:hs af Eoglsnd präktiga hof. Ännu var gaien en stor märkvärdighet! Bland Elisabeths fars, Henrik VIII:s ?skatter? voro älven några gafflar, men dessa blott af för1.