LR kämpande hessiska folket såsom bomullsplantören behandlar sina slafvar; för ett år sedan firades dock öfver hela Hessen författ ningens återställande, och Hassenpflug dog i delirium tremens, För 5 år eedan trodde man sig i Böjern kunna göra författningen till ett tomt sken; men de, som gjorde försöket, äro nu bortsopade, och konungen har förklarat: jag vill lefva i fred med mitt falk.? Talaren jemförde derefter hvad den absolutistiske Fredrik Wilhelm III:s finansminister år 1833 gjorde, då han förklarade sig ej vilja underteckna en förordning om militärtjenstgöringens utsträckning till 3 år, med hvad den nuvarande krigsministern, som skall vara konstitutionel, gjorde förlidet år, då han, midt under deputeradekammarens försök att bilägga konflikten, forklerade att 2 årig tjenstetid visserligen vore verkställbar, men att regeringen ej ser något skäl att afstå från sin fordran på 3 års tjenstetid för de konskriberade. Härat slöt talaren, alt den nuvarande ministåören i det feodala partiets intresse velat med flit förvärra konflikten, och att den i militärfrågan handlar af tolitiska, ej af miHitära driffjedrar. Werefter karakteriserade hr v. Sybel ministörens teori, som utgår derpå, att om de begge kamrarne ej blifva ense om budgeten, så har regeringen rättighet att utskrifva huru stora skatter som helst och använda dem huru som helst. -?Vi?, fortfor talaren, tänka enligt en annan logik och handla efter en annan sederegel än regeringen. Vi äro af den åsigt, att medborgarens penningar tillhöra medborgaren, och att regeringen blott kan förfoga öfver dem i den mån som folkets målsmän medgifvit det. Detta är Englands storhet, och detta är den klyfta, som skiljer oss från regeringen.? Derefter ingick talaren i ett detaljeradt försvar för adressens enskilda delar och riktade dervid genomborrande stötar mot ministeren. — Inrikesministern grefve Eulenburg protesterade emot att han och hans kolleger brutit författningen, och upprepade att han i allt handlar på H. M:ts befallning. Ministerpresidenten v. Bismarck frågade i hånande ton, om kammaren har en annan mimister färdig. (Äfven de moderataste tidningar tro, att hr v. Bismarcks oförskämdheter afse att reta allmänna sinnes-tämnin gen till ett utbrott, för atttå tillfälle att mot motståndaren använda vapenmakt och derefter förklara konungens skyldighet attiakttaga författningen upphäfd genom folkets uppror.) Deputeraden Gneist afslöt adressdebatten .med ett tal, hvari. han bland annat yttrede: Regeringen bar förlorat känslan för rätt och orätt. Väl åberopa sig brr ministrar på sitt samvete och sin öfvertygelse: men hvilar då Preussens hela rättstillstånd Pp de 8 herrars öfvertygelse, hvilka beslutat lifva ministrar? År deras samvete preussiska statens, preussiska nationens lagbok? De hafva dock funnit sitt ansvar för stort, och fördenskull sökt betäcka sin personliga öfvertygelse med konungens vilja. De förra ministrarne ställde sig alltid framför konungen, för att han ej skulle inblandas i striden; de nuvarande ministrarne.göra uppsåtligt motsatsen. Tendensen i våra klagomål är den, att konungens rådgifvere icke upplyst H. M. derom, att hans uppfattning af författniogen ej står i samklang med, folkets rättsmedvetande. Här är ingen strid mellan konungamakt och parlamentarisk regering; landet fordrar sin rätt af konungen, såsom tyska ständer ofta gjort. Städse upprepa ministrarne att de handla på konungens befallning. Detta är oerhördt. Hvad skall man i Tyskland, i Europa säga härom? Ministerpresidenten har inför hela Europa kastat enväldets manifest i ansigtet på kammaren. Historien ekall afgöra, om någonsin ett trognare folk, som nyss var lyckligt under en vis regering, blifvit så oförskyldt beröfvadt sitt lugn och sin lycka genom en usel regering.? I —RR dn RA — rr DO FP TE MM Mm DD I mm mm SmMmÅmM AR — 406 DM NM DAB BAT NN SPANIEN. : Från Madrid telegraferas den 30 Jan., att det nybildade kabinettet ingalunda har för afsigt att erkänna konungariket Italien. POLEN. Från Warechau skrifver en korrespondent till en tysk tidning då. 26 Jan.: Den officiella tidningen. uppräknar i en detaljerad berättelse femton ställen, der insurgenerna melJan den 22 och 23 Januari anfollo dutascherade armeafdelningar. Resultaten voro olika, men nästan ingenstädes hände det att insurgenterna icke tillkämpade sig någon fördel, och till och med då de tillbakasloges, blefvo de ej nedgjorda och skingrade, utan drogo sig tillbaka i större afdelningar. Den öfverdådiga djerfbet, bvarmed de öfverallt uppträdde, mäste väcka förvåning. Så till exempel stannade jernvägståget från Wear schau till Bialystock, hvars maskinist måste ha tillhört de sammansvurne, ungefär 6 verst från Warschau i en skog, der ungefär 400 beväpnade sammansvurne stodo uppställda vid vägen. De afväpnade genast de medföljande gensdarmerna, slego upp i jernbanvagnarne och bemäktigade sig sålunda jernbanan. Vidhvarj: station afväp:nade de de der posterade gensdarmerna och annan . militär samt erhöllo öfverallt förstärkningar och medtogo allt flera jernbanvagnar. Ej långt från Bialystock stötte de på en större truppafdelning, slogo denna och upprefvo bakom sig en bro, bvarigenom förbindelsen med Petersburg afbröts. Enligt uppgift skall denna-insurgentstyrka ha beelvit sig till Lithauen, der för närvarande blott obetydligt med trupper ligga, lör att underblåsa uppresningen. Den 27 Januari skrifves det från Warschau, att insurrektionen allt mera s, red sig och ryckte alla med sig. Iusurgenterna erLöllo hästar och proviant. Polytekniska skolan i Polawy var öfvergifven af eleverna. Insurgenterna hade beslutit, a!t när ståndrätten sattes i verket af ryssarne, skulle samma öde drabba de fångna ryssarne och de ryska tjenstemännen. Den stora massan af nationen tvekade ännu, uppgifver korrespondenten, och afbidade resultatet af insurrektionen, för att bestämma sig. Under tiden hålla de med den, som för ögonbliePn mye nn 5 OR