adeln af hr CO. A. Bogeman väckt förslag om inrättandet ef ett öfverkonsistorium för kyrkliga ärenden. Som bekant är föranledde en vid 1854 års riksdag af hv von Hartmansdorff i samma syfming väckt motion rikets ständer tillen underd. skritvelse, hveruti de hos K. M. anhöllo om fiamläggandet af ett förslag i ämnet. På denna begäran följde ett nekande svar. De motioner, som under den nästföljande riksdagen i samma ämne väcktes, afstyrktes af ekonomiutskottet och föranledde ej till någon åtgärd från ständernas sida. De skäl, hvaruppå utskottet nu grundar sitt afstyrkande utlåtande, äro dels att undervisningsoch fattigvårdsärenden sedan den tid då det första af ständerna godkända förslaget väcktes erhållit en organisation, som gör den ifrågavarande institutionen obehöflig, cels ock att hvad de rent kyrkliga ärendena angår dessa genom antagandet af den kungliga propositionen om kyrkomöten komma att erhålla all nödig utredning. Hvad nu först och främst de mål beträffar, som röra undervisningsväsendet, så må visserligen medgifvas, att departementchefens besvär med dessa i någon mån minskats genom tillsättandet af en särskild expeditionssekreterare för dithörande ärendens behandling, samt genom tillförordnandet af skolinspektörer. Beholvet af en allmän skolstyrelse är likväl dermed ej afhjelpt. Emot ekonsmiutskottets anmärkning i afseende på de mål, som röra fattigvården, att nemligen dessa afse ett föremål, som nu mera ej längre är af en frivillig kyrklig natur, utan förvandlats till en verklig skatt, hvilken dessutom i sin egenskap af kommunalärende icke egentligen utgör föremål för statsmaktens inverkan, är ickesynnerligt att invända. Men då utskottet såsom sitt sista och hufvudsakligaste skäl emot förslaget anför kyrkomötesinstitutionen, och anser denna komma att utgöra ett tillfyllestgörande botemedel emot de otäigenheter ständerna velat genom inrättandet at ett 8. k. öfverkonsistorium eller ecklesiastikkollegium aflägsna, så synes man härvid hafva förbisett de väsendtliga olikheter, som ega rum emellan ifrågavarande båda institutioner. ieigten och ändamålet med kyrkomöten är nemligev, att de skola vara en representation för kyrkan; meranämnde öfverkonsistorium åter afser att bilda en intermediär myndighet emellan regeringen och domkapitlen i allt hvad som rör den kyrkliga förvallningen. Vi äro visserligen icke några ifriga anhängare af hvad man i vårt land kallar kollegier; men då denna form redan intager en så vigtig plats i landets förvaltning, då fyra regerinzsdepartementer redan ega i och för utredniogen och behandlingen af de mål, som under dem sortera, till sitt förfogande dessa slags embetsverk, så synes det som om för det departement, hvilket har att i högsta instansen besluta öfver ärender, oft, af den mest ömtåliga och invecklade beskaffenhet, en dylik bjelpreda icke borde vara cvälkommen. Att korporationer, hvilka, såsom fallet är med de svenska domkapitlen, stå direkt under K. M., utan någon mellanstående myndighet, scm blefve i tillfälle att mera i detalj nagelfara med deras åtgärder, finna det nuvarande förbållandet alideles i sin ordning, kan ej väcka förvåning. Huruvida deremot det icke skulle mera lända till kyrkans och det allmännas bålnad, om de konsistoriella myndigheterna underkastades en mera omfattande och verklig kontroll än den nuvarande, är en fråga, väl förijent af en noggrannare pröfning än den, sem synes ha legat till grund för afstyrkandet af hr Bogemans förslag. TR