STOCKHOLM den 15 Jan. Om de representativa formerna i Sverge ha vidlyftiga diskussioner egt rum, hvilka dock till följd af partiernas envishet och de privilegier de ståndens motstånd endast längsamt synas vilja leda till det af massan af folket efterlängtade result :tet, men tills detta sker och så länge den hittills bestående fyrdelningen eger rum förefiones föga hopp om landets verkliga lyftande ut den obetydlighet i inre och yttre hänseende, hvari det fallit.? Så yttrade sig en berömd utländsk statsrättslärare redan för ett par årt onden sedan. Nu omsider synes den tidpunkt vara inae, då man kan hoppas, att hvarken parti-envisheten eller ståndsegoismen längre skola lyckas att sönderslita eller undanskjuta den reform, som är nödvändig för att vi skola åter till fullo känna oss såsom en nation och komma utur den tärande splittring och det oroliga öfvergångstillstånd, hvari vi så länge befunnit oss. Det förslag till svenska nationalrepresentationens ombildning, som mnu blifvit af K. M. framlagdt för rikets ständer, kan visserligen från partienvishetens och den pura ståndsegoismens ståndpunkt bli föremål för mycket klander och många anmärkningar. Men vi äro fullkomligt öfvertygade att alla de, hvilkas kärlek till en verklig reform är större än kärleken till egna älsklingsteorier och tycken, och hvilkas bängifvenhet för fosterlandet är större än hängifvenheten för ett kastintresse, skola med värma och kraft omfatta detta förslag, såsom innebärande en möjlighet till en fredlig och laglig lösning af den stora sväfvande fråga, som så länge hållit det svenska samhället uti en pinsam spänning. Vore här fråga om att på en alldeles ny grund uppföra en statsbyggnad, ati inför en folklig konstituerande församling framlägga grunderna för en nationalrepresentation, då skulle vi icke försumma att från vår liberala ståndpunkt göra flera ganska skarpa anmärkningar mot förslaget. Vi skulle då kunnat anmärka, huru vanskligt det är alt söka garantier för duglighet och sjelfständighet i den andra kammaren genom bestämmande af ett visst skattebelopp, vare sig för valrätt eller valbarhet, hvilken census, om den skulle i praktiken ha någon betydelse alls, måste vara temligen hög, och som i alla händelser, äfven då den icke har någon fraktisk betydelse, kommer att draga -en temligen godtycklig och derigenom obehaglig gräns mellan de politiskt berättigade och oberättigade. Vi skulle kunnat uttrycka den tanken, att då man ät sådana valkorporationer, som landstingen, öfverlemnar utseendet af representanterna i första kammaren, hade det va-ritonödigt att på samma gång för valbarheten bestämma en så hög census och tillika göra det mycket aristokratiska stadgandet, att dessa representanter icke skola åtnjuta några arfvoden, hvilket äfven kan ha den följd, stt då de som väljas, kunna afsäga sig förtroendet, utan att behöfva anföra laga skäl, det torde kunna bli ganska svårt att finna personer, som för en så lång tid vilja åtaga sig ett sådant kall, hvarigenom valresultatet latt kan bli mindre utsökt än man genom de konservativa bestämmelserna åsyftat. Vi sku!le kunnat klandra den bestämmelsen, att hvarje ärende samtidigt skall företagas till behandling i båda kamrarne, hvarigenom men går förlustig en aftvåkammarsystemets fördelar, den nemligen, att om en kammare fattar alt förhastadt beslut, den andra kammaren kan ha något rådrum till ett förnyadt öfvervägande af saken samt af hvad både majoriteten och minoriteten i den förrs kammåren haft att i ämnet andraga, samt af de meningsyttringar och uttalanden äfven från andra håll, som beslutet kunnat framkalla. Dessa och en hel hop andra anmärkninr skulle vi kunnat göra, om det här varit fråga om att på fri hand konstruera någonting, som i allo skulle motsvara vår tids politiska utveckling. Men nu har uppgiften varit en hel annan, den nemligen att uppställa ett förslag, som kan ha utsigt för sig att under våra bestående förhållanden på Jaglig väg genomdrifvas, och detta förändrar högst väsendtligt dem synpunkt, ur hvilken förslaget från vår sida bör bedömas. Det fimnes blott två utvägar — låtom 0ss säga det utan omsvep — att komma från denna ståndssplittring och denna utlefvade och bedröfliga institution, öfver hvilken, enligt hvad h. exc. justitiestatsministern så sunnt ynrar I sill förträffliga anförande till statsrådsprotokollet, domen redan är fälld af det allmänna tänkesättet. Den ena utvägen ev Revolutionen, den andra den på laglighetens väg skeende Reformen. Ytterligheterna på båda sidor vädja till den förra: de radikslaste bland de radikala sätta sitt hopp dertill, de vilja icke gifva efter en hårsmån af sina önskningar, utan dragas hellre den ena mansåldren efter den andra med det närvarande oefterrättlighetstillståndet under förbidan på den revolution, som, om den komme, utan tvifvel ändock visst icke skulle passa in uti alla deras älskliogsteorier eller uppfylla hvar och ens speciella politiska önskningar. De ultrakonservative räcka dem på sätt och vis handen; de vilja icke parlamentera sd den politiska utveckling, som Stafven ölven privilegierna; d äto visserligen långt ifrån att ÖRskaea fevolution, men de arbeta dock för en sådan; de vilja så länge som möjligt stå fast i sina utdömda rättigheter, egoistiskt obekymrade om, huru det gestaltar sig när de slutligen komma att falla, och om det blir revolutionen som då träder såsom arfvinge och utred