svenska statspappert. Som man häraf finner, borde sålunda inga slags personliga konsiderationer gerna kunna göra sig gäl; lande och föranleda ett mindre strängt fasthållande vid det som i denna sak är faktisk sanning och konstitutionell rätt. I Ty frågan har äfven sin konstitutionela sida och blir i det hänseendet, oaktadt de ringa materiela dimensionerna, vigtig. Ridderskapet och adeln har ingen rätt och befogen: het att efter tycke och smak öka eller minska antalet af de ätter, som kunna vara å riddarhuset representerade, lika litet som de öfriga riksstånden kunna för godkännande. eller förkastande af sina ledamöters rättig! het att utöfva representantkallet åberopa något slags häfd eller personliga sympatier, utan endast lag och laga stadgar. Riksdags-: ordningen ( 12) stadgar uttryckligen, att ridderskapet och adeln skall vara represen-, terad enligt Riddarhusordningen och den lag-; ligen gällande Riddarhusordningen, som icke utan kunglig tanktion kan förändras, påbjuder att ingen må upptaga cnnan ätts nummer eller namn ( 3), att ingen kommen. dörs-ätt (lika med ätterna af den andra eller gamla riddareklassen) hädanefter må bildas, ! ej heller någon ätt ur sin ordning flyttas (8 5) samt att stamfader för en ätt är den, som till samma ätts värdighet först upphöjd blifvit ( 5). I klar och bestämd strid emot dessa stadanden har en tillfällig majoritet på riddarhuset sistlidne lördagsafton I 1:0 låtit gälla för rätt, att en gren af adliga ätten inom svenneklassen p:o 66 Lillje-, höök af Kohlbäck och Gällared, upptagit den , 1801 på svärdssidan utgångna riddareätten: n:o 1 Liljehööks af Fårdala nummer och namn, hvilken usurpation vid riksdagen 1809, då man hade så många andra och vigtigare, saker att tänka på, blef förbisedd, men derigenom alls icke kan upphöjas till rätt eller genom något slags häfd vinna lagligt erkännande; I 2:0 derigenom i sjelfva verket tillåtit, att. af en inom svenneklassen befintlig och der under en lång tid under n:o 66 representerad ättegren Liljehöök ef Gällared, bildades en ny riddare(— kommendörs-) ätt, ehuru med upptagande af benämningen n:0 1 Liljehöök af Fårdala, som bars af den ätt, hvil-! ken enligt hvad i riddarbusgenealogierna äfven ganska riktigt finnes antecknedt, utgick ; år 1801 och hvars vapen då krossades; samt 3:0 såsom stamfader för riddareätten n:o, 1 Lilljehöök af Fårdala låtit få gälla icke den som till samma ättsvärdighet törst upphöjd blifvit, nemligen antingen rikstygmästaren Johan Nilsson Lilliehöök, som vid riddarhusets stiftande år 1625 introducerades: under n:o 1 inom riddareklassen till följd deraf att hans far och farfar innehaft riks-. rådsvärdigbeten, eller nämnde hans farfar Anders Pedersson, utan en några generationer längre tillbaka stående häradshöfding Brynte Bertilsson, hvilken vid riddarhusets stiftande icke befanns ha varit riksråd, ehuru en majoritet inom ridderhusutskottet nu vill göra honom dertill, dervid stödjande sig på ett löst yttrande, som en prest haft i en ikpre-! dikan öfver bans sonsons sonsons sonson, -: och som är alldeles stridande så väl mot hvad som konstaterades vid 1625 års riksdag som emot Ugglas rådslängd. I Frågan var redan under sistlidne riksdag föremål för riddarhusutskottets samt ridder-: skapets och adelns behandling, till följd af den ovilja riddarhusdirektionen visade hr; Anrep, derför att han vågat i den historiska forskningens namn och i sanningens intresse i en anmälan till riddarhusdirektionen fram; ställa saken och sedermera sökt ådagalägga det verkliga förhållandet i ett af honom med något understöd från riddarhuskassan utgif vet litterärt arbete, kalladt ?Svenska adelns ättartaflor.? Sjelfva saken bragtes då emellertid icke till utredning eller under debatt, emedan riddarhusdirektionen hade ss densamma med den upplysning, att direktionen anmodat sin ledamot grefve Lewenhaupt, som har inseende öfver riddarhusets genealogier och deras komplettering, att undersöka, huru dermed sig törhölle. Dennes. framställning i ämnet, hvilken blef iriddarhusdirektionen jöredragen den 2 Juli 1861 kommer i sjelfva verket till alldeles samma resultat som hr Anrep, nemligen att vid renskrifningen af genealogierna ättegrenarne Fårdala och Gällared blifvit et misstag sammanförda, men öfversockrar detta faktumt med den konklusionen, att då deta misstag skett utan Gällaredsgrenens förvållande och då det nu redan hade häfd för sig, det icke borde åläggas Gällaredsgrenen att bevisa på hvad grund den blifvit intagen under adliga ätten nr 1 Lilljeböök at Fårdala, utan attt det blir deras skyldighet, som vilja göra dem platsen stridig, att bevisa, att de icke ega denna rättighet. Dnt var detta sednare räsonnement, som nu hufvudsakligen gjort sig gällande inom riddarhusutskottet och under den tre tim-j. mars debatt, som i lördagens aftonplenum: egde rum i frågan på riddarhuset: Förgäfves hade tvenne reservanter mot utskot: tets betänkande, friherre C. H. Cederström och hr L. G. Paykull på ett klart och ovedersägligt sätt ådagalaggt, att det redani. 1625 vore konstateradt och genomfördt, att Lilliehöök af Fårdala bildade en särskild ätt inom riddareklassen, men deremot ättegrenare af. Kolbäck och Gällared tillsammans en särskild ätt inom svenneklassen och att ingenting sedermera blifvit framdraget och gjordt gällande, som kunde ge stöd åt. en annan anordning eller något formligt be-. slut fattadt, hvarigenom Gällaredgrenen blifj vit till riddareklassen uppflyttad; förgälves! ådagalade så väl dessa re-erveranter, som; motionären samt hr R. T. Cederschiöld, hr P. R. Tersmeden och grefve af Ugglas, att den ätt, som 1625 blifvit introduceradi under n:o 1 i riddareklassen ovedersägligt i vore utdöd och att, om man tili följd af oriktiga genealogiska sammanställningar eom. blifvit till riddarisuset aflemnade, ville görata Gällared-grenen ti!l riksrådsafkomlingar och !t