BLANDADE ÄMNEN. I Ea bäfver 1 zoologiska sällskapots trädgård i Rogenis park I London. En af de vålde samma stormarna denna höst afbröt ett stort pilträd i sällskapets trädgård. Grenarne ut8 h elades derefter bland djuren; en af de gröfsta, vilken var nio qvarter i omkrets, kom på bäfverns lott och nedsattes i marken med den smalare ändan nedåt nära intill bäfverns damm. Vid middagstiden var detta gjordt, och bäfvern kom genast tiil stället, gick randt omkring sitt nya träd och började straxt gnaga af barken i en ring en half aln från marken. Derefter tog han itu med sjelfva trädet; han arbetade flitigt och tycktes uppbjuda hela sin kraft, och hans hastiga framsteg förvånade alla närvarande. Litet emellan upphörde han, gick något tillbaka och såg uppåt, likasom om han ville utröna åt ; hvilken sida trädet skulle falla. Några gånger hoppade han ned i dammen och tog sig ett uppfriskande bad, men kom snart åter upp och började gnaga med förnyad ifver. Så arbetade han till kl 4, då han plötsligt skyndade sigbort till jerninhägnaden omkring hans område; han hade nemligen hört ljudet af skottkärran, i hvilken djurens utfodring framköres, I halfannan timme var han nu sysselsatt med att äta sin middag och att roa sig med simöfningar i dammen, hvarefter han äter grep verket an. Ringen omkring trädet var nu så djup, att det stod liksom på en stjelk af ett par tums genomskärning; bäfvern fortsatte lika ifrigt, och tio minuter derefter störtade trädet till jorden. 1 samma ögonblick hoppade bäfvern behändigt åt den motsatta sidan, tydligen för att undgå att bli krossad; han hade gnagt bort så mycket af trär det, att det slutligen stod på en pinne af1tums genomskärning, så att blott dess lodräta ställning gjorde, att det stod upprätt så länge. Bäfvern undersökte nu noggrant sin timmerstock utefter hela dess längd och började derefter afskära ett stycke af ett par fots längd; kl. 7 följande morgon var hela trädet deladt i tre stycken, af hvilka han fört två ut i vattnet och insatt det tredje i nedra delen af sitt hus. — Denna bäfver var omkring ett halft år gammal på hösten år 1861. då sällskapet fick den. Utan tvifvel är han mycket svagare än sina stora vilda slägtingar; han visade sig också såsom en nybegynnare i arbetet, ty han tumlade flera gånger baklänges under sitt ifriga arbete. Men det var omöjligt att betrakta honom, utan att förundra sig öfver den skicklighet ock omtanke, hvarmed det bedrefs. När utrymmet i ringen blef för trångt, så att hufvudet ej hade tillräcklig plats, gnagde bäfvern ringen bredare, så att öfversta och nedersta styckena slutligen erhöllo form af käglor, hvilkas spetsar möttes midt i trädet. Ofta upphörde han med arbetet, satte sig på bakbenen, såg uppåt trädet och stödde frambenen mot dess öfre del, liksom om han ville känna efter, om det vacklade; hela hans förfarande ådagalade tydligt, att han väl förstod hvad han förehade. — Tillämnad koloni 1 Paiagonien. En person afreste i sistl. November månad såsom ombud för ett walesiskt utvandraresällskap från England till Buenos Ayres, för att uppsöka någon lämplig plats för en kolovi samt att afsluta redan inledda underhandlingar med den argentinska konfederationens regering om köp af det utsedda området. En helt liten hop walesiska entusiaster har i många år uttryckt sina farhågor, att det walesiska språket håller på att haI stigt dö ut, samt att med detsamma de värdeful aste nationella egenheterna och dygderna skola å förlorade; den enda utvägen att bibehålla detta språk lefvande anse de vara att anlägga en koloni, som styres af walesare och hvars angelägenheter förhandlas på walesiska. Dessa ifrare ha få sednaste tiden varit högst verksamma. De ha bestämt sig för halfön Valdes eller dess grannskap i Patagonien, belägen på omkring 43 grader sydlig bredd, såsom den enda plats i verlden, som är lämplig för deras ändamål. Ingen fläck inom det engelska välaet, huru aflägsen den är. må vara från andra nybyggen, kan uppfylla deras anspråk, ty det är just be röringen med engelsmännen och dera s språk de vilja undvika. e walesiska tidningarne ha drifvit gäck med denna plan och anmärkt, att Patagonien allmänt betraktas såsom ett land, hvilket alldeles ej är tjenligt för civiliserade nybyggen. Förslagsmakarne, hvilka till största delen tillhöra handtverksklassen, framhärda likväl i sin föresats samt ha uppgatt en seen tidning och utgifvit en särskild bok: Handbook to Pa fagoniat, för att vederlägga tidningarnes inkast. Å