och i stället för den vanliga muntra språksamheten var han nu föru.derligt tyst medan Magdalen passade upp på honom vid hans ensamma måltid. Denna natt hördes åter andetagen af en tungt sofvande person inom skärmen, och gamle Mazey hade således ånyo intagit sin obeqväma hviloplats. Tre dagar förgingo; April månad kom. Den andra dagen 1 denna månad återkom mr George Bartram tili S:t Crux lika oförmodad: som han hade rest bort. Han kom straxt efter middagen och hade enast derpå ett samtal med sin farbror i biblioteket. Sedan detta var förbi, lemnade han äter hemmet och for till närmaste station, tidigt nog för att hinna medfölja af tonens bantåg till London. Kusken, some förde honom till stationen, iyckte sig under färden finna att ?master George syntes snarare med förnöjelse än ledsnad fara ifrån S:t Crux?. Han anmärkt. täfven, att vid hemkomsten amiralen svor åt honom för att ban hade kört hästarne för hårdt — ett bevis af dåligt lynne hos hans husbonde, som han nämnde såsom en aldrig förut inträffad sak. Magdalen hade, på sin plats i huset, fått lida lika mycket af den gamle mannens getliga lynne; han hade varit missnöjd med ailt hvad hon gjorde vid middagsseryeringen; alla anrättningar voro dåliga -— den ena ejter den andra — från färbuljongen till ostpastejerna. De båda följande dagarna förgiago fom vanligt. Tredje dagen inträffade en händelse. Skenbarligen var den ej något vigtigare än en ringning på salongsklockan. I verkligheten var den förspelet till en gig alltmera närmande katastrof — kallelsen till det slut som skulle komma. Det var Magdalens skyldighet att infinna sig då denna klocka ringde, Utför sa