ytterligare steg. En fältjägare har inträff till Kassel med depeschen, emedan man Berlin kommer ihåg Willisens öde och må hända af kurfursten befarar någonting lik nande. ITALIEN. Preussens regering har utfärdat en cirku lärnot till siva representanter vid utländsk hof rörande Preussens ställning till italiensk frågan, i anledning af Drouyn de Lbuys be kanta not. Märklig är dervid den af preus giska utrikesministern gjorda förklaringen att Preussen blott erkänt Victor Emanuel titel såsom konung af Italien, och öfverhuf vud uti sitt erkännande blott fästat afseende på hvad som faktiskt egde bestånd uti Ita lien, och således varit långtifrån att genon sitt erkännande hafva velat förläna någo: moralisk vigt åt den italienska politikens ut Durandos not ohöljdt framställda syften oct ändamål. Preussen måste tvertom uttryck ligen protestera emot, att det på någots sätt skulle gilla turinerkabinettets anspråk på länder, som det kunde komma att för värfva genom orättmätiga medel. Slutligen tillägges, att Preussen anser påfvens religiösa så väl som folkrättliga ställning bestå. ende uti oförsvagad och oantastelig kraft. 3 Opinione Nationale meddelar en artikel, kallad Italienska parlamentet och ministåren?, hvaruti denna prins Napoleons organ yttrar: Antingen lemnar Frankrike Rom och låter påfven bäst han kan reda sig med sina romare; eller återställer Frankrike den gamla Kyrkostaten; eller förklarar det sig hvarken vilja göra det ena eller det andra. Något fjerde alternativ finmes ej. Nåväl, Drouyn förfäktar grundsatsen n:r 3 och fortfer att göra hvad Frankrike gjort i 14 är: han utdelar råd utan hopp för att göra de stridande parterna trötta och medgörliga: men dervid ultröttar sig dock Frankrike lika mycket som det uttröttar Italien. Frankrike har upprepade gånger förklarat att det ej vill åt pålven återeröfra de förlorade provinserna. Om italienska regeringen arbetar på statens inre befästande, så måste Italien slutligen, jumera sinnena i Frankrike tröltas af overksamheten i Rom och kejserliga kabinettets kraft derigenom förbrukas, under det Italiens kraft och vilja mer och mer förstärkas, blifva i stånd att tvinga Frank rike ur dess overksarmhet och vinna det för sida syften. För konungen och parlamentet är således hela frågan om Italien kan skyndsammast uppnå målet med en förstärkt ministår Ratazzi eller med Ricasoli eller med hvilken annan ministår som helst.? Uti ett tal, som Boggio höll den 22 November uti deputeradekammaren, yttrade han att tvedrägt bland partierna vore den enda verkliga fara som kunde föra Italien till undergång. Alla ville hafva Rom till Italiens hufvudstad och önskade Venetiens befrielse; alla voro eniga rörande denna sak, blott om medlen var man af olika mening. Talaren besvor derföre kammaren, att afgifva ett votum, hvarpå kunde grundas en majoritet, som kunde tjena till stöd för ett kabin-tt. likagodt hvilket namn detsamma förde. Desantis talade för Ricasoli och sökte ådagalägga, att ministeren Ratazzi saknade första vilkoret för en sta:k regering, nemligen medvetandet att den tryggt kan räkna på folkets stöd. Äfven Decesare talade i samma anda. -Pepoli fästade kammarens uppmärksamhet på ett Ratazzi alltid varit en ifrig anhängare af enhetsverket. Uti deputeradekammarens session den 25 November erhöll först Nicotera ordet och talade om de löften som Ratazzi gjort ho nom i afreende på förvalningsreformerna Hvad Garibaldis tåg beträllade, påstod taJaren, att regeringen varit 11 dagar förut un derrättad om Garibaldis afsigt att inrycka uti Catanca, och att den hade erbjudit ho nom att jemte hans generalstab låtar föra houom på ett krigsskepp till hvilken af konungarikets hamnar han önskade. Talaren sökte ölverhufvud bevisa, att ministören sökt allians med venstern. Han bekämpade Bog gics yttranden och slutade med ett förslag, ätt ministeren måtte sättas i anklegelsetillstånd för arresteringar af flera deputerade i Neapel, hvilken åtgärd talaren ansåg såsom brott mot författningen. Derefter uppträdde general Cugia och af gaf upplysningar öfver sina åtgärder på Sicilien. Vid hans ankomst till Palermd hade sakernas läge derstädes vant högst betänk ligt. Hela befolkningen hade varit gripen af förbindelse; man hade trott, att godt förstånd rådde mellan Garibaldi och regeringen. Om generalen genast gripit till våldsamma åtgärder, så skulle sannolikt en gatstrid ej kunnat undvikas i Palermo: Han hade derföre måst gå undfalllande tillväga hopp att kunna åierföra Garibaldi till lag lydnad. Under tiden hade förstärkningar ankommit till Sicilien. Garibaldi hade iofvat inskeppa sig uti Aci Reale, och: hans ankomst tillCatanea hade varit olörväntad. Efter Cogia erhöll Miceli ordet och uppläste amiral Albinis skrifvelse, uti hvilken denne erbjöd Garibaldi att taga honom och hans generalstab ombord, äfvensom Garibaldis svar derpå. Uti detta svar antog generalen anbudet och fordrade, att ett krigs skepp skulle hållas i beredskap åt honon uti Åci-Reales hamn, och att man skull åta honom få underrättelse derom i C nea eller på vägen dit. Sedan deputer Cairoli talat mot ministåren, tillkänns Ratazzi, att han dagen derpå (den 26) ippträda med en redogörelse för regeringens politik. För år 1862 har ett deficit af 400 millioner lire uppstått i landets finanser. Frans I har utnämnt hr Pasquo till mainminister, såsom belöning derför att denne, der Gaötas belägring, hade ditfört fregat